020711
Jag skrev två dikter i natt, det första jag skrivit på månader. Den ena är nog mest bara strunt, den andra är kanske ett mästerverk. Ni får välja själv vilken som är vilken.
But telling the truth which you should
Floating
We're reading Japaneese books
And acting as though we know
Exactly what's going on, who
We are and
How to get where we want
To be
But telling the truth which you should
Almost always do
Everything is floating and
Nobody really knows
Shit
A Lifetime That Lasted a Week
Tremble, tremble, tremble my hands
The hunger in my gut
Or the words he spoke
Waiting, waiting, waiting for what
That knock on the door
Or his cry for help
Anything, anything, anything for you
Breaths under water
Or lies made true
And I haven't touched a pencil since I left
Words in my mind, too big to write down
Or possibly too small to read out
We would stand on a bridge in the night
As the absence of light paints London in blue
But then someone whispers in my ear:
That was nothing but a dream,
A lifetime that lasted a week
300511
Snälla kan jag bara få stänga av min hjärna. Bara en stund. Allt går för fort, snurrar för snabbt. Sömnen är oöverkomligt ouppnåelig och fullkomligt nödvändig jobba festival musik träffa människor ha roligt om fyra timmar. Samhällskunskap svenska historia engelska projektarbete skriva mail leta rum repa skriva ut spela in annonsera ta studenten vara fri vara rädd vara kär vara full ibland.
En månad och tre dagar. Paus. Stop. Snälla.
260311
I once knew a boy who sang
Of the movements of time and long lost friends
But he was lost in the world
And I got lost in his soul
He used to say I'd stolen his heart
So I gave it back and since then I've been looking for mine
I left my home with its haunting walls
To try and make a new one
I think I found it here somehow
In this city by the river
Beneath the bare trees and between
The one's who've lost and the one's who've won
But it's hard to know where to go in the dark
When there's no one calling from up the road
When the only lights of comfort are miles away
And sometimes I whisper: I wish I had stayed
I need tomorrow to come with shine
With warmth, with balm for our aching skins
Cause tonight is only tearstained sheets
Sticky, homeless, hopeless, sleepless
The boy I know now sings not of his soul
He loves me, but only with his mind
I'm there in his bed, but at the same time I'm not
And I whisper: well, at least, I'm not alone
I found myself here somehow
In this city by the river
Beneath the bare trees and between
The one's who've lost and the one's who've won
But it's hard to know where to go in the dark
When there's no one calling from up the road
When the only lights of comfort are miles away
And sometimes I whisper: I wish I had stayed
300111
right now, you're the only thing that makes sense.
120111
Det droppar från taket på ett starbucks i en förort i london där jag aldrig varit förut. Det är regnet som läcker in och bildar pölar på golvet, sådär som man kan se i filmer att det blir i gamla hus. Det är så det är i den här staden. En av världens största, viktigaste, mest betydelsefulla. Men så gammal, så grå, och rutten. Oftast älskar jag det. Kontrasten mellan det gamla, av sot, tid och smuts svartnade teglet och de moderna, våghalsiga, gigantiska glasbyggnaderna. Det grå, trista vädret i kontrast med det färgsprudlande, aldrig sovande kulturlivet.
Men just nu, just idag tycker jag inte om det. Idag är det gråa, smutsiga, fuktigheten, regnet och ensamheten för påträngande. Idag har kontrasten försvunnit och jag ser bara den ena sidan. Och jag har ingen lust att sprudla idag ändå. Idag vill jag bara krypa ihop i en varm säng. I någons famn. Hålla någons hand.
Mest känner jag för att låta tårarna droppa från mina ögon, precis som det droppar från taket. Men det kan man ju inte riktigt göra. Kanske ska jag gå ut i regnet och låta det och gråten skölja bort allt det gråa. Göra mig ren, och ge mig lust att sprudla igen.
181210
161210
Vad gör man när man VET att att-göra-listan är jättemycket för lång för antalet timmar som finns att slutföra den på?
121210
Jag har tvingat iväg min rumpa till ett Starbucks av anledningen att jag trodde att det skulle gå bättre att plugga här. Tji fick jag, eftersom jag sitter här och skriver på denna blogg istället. Till tisdag ska jag ha skrivit en Sv C text samt hålla en psykologiredovisning om en 250 sidor lång bok som jag bara läst första kapitlet i. Till onsdag ska jag ha skrivit en Geografi B uppsats om Stockholms stadsplanering på 3000-4000 ord. Jag har inte börjat. Till tisdag ska jag har skrivit en Samhälle C uppsats om internets roll i Kinas väg till demokrati på 2000-3000 ord. Jag har inte börjat. Men aja, det löser sig väl på något sätt. Det brukar det göra.
I fredags var jag på den bästa konserten jag varit på sen jag flyttade hit - Johnny Flynn på Shepherd's Bush Empire. Vilken skillnad mot den lilla bortkomna pojken jag såg som förband till Mumford på Debaser Slussen i våras! Eller ja, smått bortkommen var han nu med, men bara när det gällde att prata med publiken. Under låtarna visade han och bandet på enorm säkerhet och underbart musikantskap. Och sen gjorde det ju saken ganska mycket bättre när han mot slutet av konserten säger med ett finurligt leende "you're in for a treat tonight" och in på scenen kommer min älskade Laura Marling. De sjunger den oh-så-vackra The Water tillsammans och mina ögon får väldigt svårt att hålla sig torra.
Ikväll är det Frank Turner på Brixton Academy som gäller. Pepp!!!
091210
När man får ligga på rygg på golvet och lyssna på Johnny Flynn istället för att plugga religion, åka tåg utan att bli besviken över att iPodbatteriet tar slut för att man kan fördriva tiden med att spela upp minnen från en vacker helg, somna i någons famn, tänka att man kanske hade fel ändå, tänka att det ändå kommer bli bra till slut. När det bara är 6 skoldagar kvar, 14 dagar tills man får träffa sin familj och 19 dagar kvar tills man får träffa alla sina långtbortavänner. När man får spela musik med fina människor och göra bra ifrån sig och veta att man kommer få göra det snart igen. När man kan vara själv utan att vara ensam för man vet att det finns åtminstone en person man kan smsa och säga mest ingenting.
Då blir man glad.
081210
Jag är varm nu.
011210
Jag är världens sämsta bloggare. Förlåt.
Jag har haft besök av min svarta hund de senaste veckorna. Var inte helt lätt att komma tillbaka efter en helg där varje minut fylldes av vänner och familj och kärlek och skratt. Jag har gottat mig lite i min nedstämdhet och inte gjort något kreativt eller produktivt utan endast tittat på TV och ätit choklad, i princip. Därav bristen på uppdateringar.
Det enda vettiga jag gjort är nog de två konserter jag varit på, Klaxons och Local Natives. Klaxons var party att se, men hade kanske lite för höga förhoppningar. Det var kul så länge det varade men gick därifrån relativt oberörd. Local Natives däremot var 20 gånger bättre än på Way Out West, och där dom var riktigt, riktigt bra. Det var sista spelningen på deras turné och sista spelningen innan de skulle flytta hem till LA efter att ha spenderat ett år i London. De gav allt. Förbandet Cloud Control såg jag på Communion för några veckor sedan och blev kär direkt, så var väldigt kul att få se dem igen.
Senaste veckan har livet dock tittat upp, jag har en ny vän vid namn Benn som jag umgicks med hela förra helgen, sen har vi äntligen repat mer med bandet, och så ser jag fram emot många saker som ska inträffa i december.
Ikväll är det min första spelning med SeaZora på Cecil Sharp House. Är mycket nervös men också extremt taggad. I helgen kommer Josefin och hälsar på, ska bli galet mysigt. Den 10 ska jag se Johnny Flynn, den 12 Frank turner. Den 17 är det jullov. Den 23 kommer familjen. Den 28 åker jag till Stockholm!
241110
Possibilities are limitless
Just give me something that's more than this
One shot, and I'll never miss
Just give me something that's more than this
One shot, and I'll never miss
201110
"Trying to remember my reasons for running myself into the ground with such dedication."
071110
Efter ett mindre sammanbrott i onsdags som involverade ångestfylld, planlös vandring och total bortvirring i norra London och ett tårfyllt telefonsamtal hem så har de senaste tre dagarna endast innehållit positiva upplevelser, och just nu, i denna stund mår jag så extremt bra.
I torsdags tog jag mig i kragen och städade mitt rum, sprang en runda i parken och gick och klippte mig under dagen. På kvällen drog jag, Ottilia och Mårten till XOYO och såg ett band kallat Egyptian Hip Hop. Det blev en riktigt bra kväll med härlig musik och typ de godaste fish & chips jag någonsin ätit, avnjutna på en trottoarkant utanför Kings Cross.
I fredags åkte jag in till Trafalgar Square och åt lunch med familjekompisarna Tommy, Malin och Axel som var i London på sitt höstlov. Sedan var det dags för andra repet med SeaZora. Det ägde rum i ett övningsrum på Trinity College i Greenwich där pianisten pluggar. Jag nämnde i ett inlägg tidigare hur begåvade alla i bandet är, men jag skulle vilja understryka detta lite tydligare: Trinity College och Royal Music Academy är två av de mest prestigefyllda musikskolorna i hela världen, och 6 av de 9 personerna i bandet antingen går där eller har gjort det. Det är bara stört. Trots detta känner jag mig dock inte underlägsen på något sätt. Jag skulle säkert göra det om jag skulle spela något annat tillsammans med dem, men den musiken vi gör kräver egentligen inte den teoretiska och tekniska skolning som de har. I vilket fall som helst så är Trinity College ett helt otroligt ställe att repa på. Det är alltså huset på bilden ovan.
Men den största anledningen till att jag mår så bra nu är att jag äntligen fått det där umgänget som jag behövt så mycket. Efter repet i fredags blev hembjuden att äta middag och kolla på film med Jordan och hans flickvän Annie, som spelar tvärflöjt i bandet. Vi beställde med oss indisk mat och åkte hem till Annie och såg på Walk The Line och sen blev jag erbjuden att sova över på grund av den sena timmen och ihärdigt regn. Dagen efter, alltså idag, stannade jag och Jordan kvar hela dagen och jobbade på rytmer och stämmor, drack té, lyssnade på musik och bara pratade. När kvällen kom så kom Annie hem från jobbet och tillsammans drack vi vin, lagade vi middag och åt den framför Life Aquatic. De är båda helt löjligt underbara, snälla, kärleksfulla människor, och på något sätt känns det som de har förstått hur jag känner mig, utan att jag direkt uttryckt det. Jag känner mig enormt välkomnad och äntligen som en "del" av något.
Två andra saker som gjort mig glad är att jag för det första på måndag har en jobbintervju på Watermans Art Centre. Så håll tummarna för mig på måndag klockan 17.30! För det andra är musiktidningen Devotion Magazine intresserade av att ha mig som musikbloggare. Så som det som det ser ut nu kommer jag någon gång de närmsta veckorna börja blogga om alla mina musikupplevelser där! Och det betyder då spelningar som jag går på o.s.v., inte min egen musik. Så ni som börjar tröttna på allt detta personliga känslo-tjafs kan ju börja läsa den bloggen istället!
031110
Att inte känna sig ensam. I fem timmar idag, i sju timmar i lördags och i sex timmar i onsdags kände jag mig inte ensam. Det är arton timmar mer än någonsin sen jag flyttade hit men det är fortfarande sextiosex timmar av ensamhet de sju senaste dagarna. Det är ganska mycket.
Jag menar förstås inte att jag var helt ensam alla de där sextiosex timmarna. Känslan av ensamhet jag syftar på är en som jag aldrig känt förut, och inte kunnat förutspå, eller ens sätta ord på, förrän några dagar sedan. Att inte ha någon tillgänglig som känner en utan och innan, som man upplevt både de bästa och de värsta tider med, som man kan berätta precis vadsomhelst för, se ut precis hursomhelst när man träffar, som man vet att man bara kan ringa upp utan att ha något egentligt att säga. Det är den ensamheten.
Men nu har jag ett band. Jag blir alldeles varm i magen bara av att skriva det. Ett helt otroligt, begåvat, inspirerande band, ja nästan en familj, som jag nu är en del av. Timmarna av oensamhet jag fått av dem den senaste veckan är ovärderliga, och de kommer bli fler.
