Men det handlar också om så mycket mer än att bara stå längst fram. För mig så hjälper själva kön mig att förbereda mig mentalt för konserten. Hela tiden som jag köar spenderas med att tänka på bandet man ska se, prata om dem, lyssna på dem. Istället för att bara kastas in i stämningen och musiken från att ha gjort andra, vardagliga saker, som man gör om man inte köar, så har jag i timmar och dagar sett fram emot, längtat efter och förberett mig inför just de timmarna som konserten pågår. Jag minns när jag såg Bruce Springsteen i Globen 2007, första gången jag såg honom med E Street Band. Det var en måndag i december och jag skolkade från skolan för att kunna vara på plats utanför Globen vid 6-tiden på morgonen. Jag skulle gå ensam på konserten och minns att många hade tyckt det varit konstigt och tyckt lite synd om mig för att jag skulle köa så länge och gå på konserten alldeles ensam. Men jag tyckte det var fantastiskt. Fick nummer 49 på handen och gick och satte mig på golvet inne i köpcentret vid Globen, läste en bok, lät timmarna gå och bara existerade. Desto närmare konserten kom, desto mer närvarande, förväntansfull och pirrig blev jag. Sen fick vi till slut komma in, jag fick en plats längst fram, precis under min stora idol Clarence "Big Man" Clemons, och upplevde en av de bästa konserterna någonsin.

Och den sista, men knappast minsta, anledningen till att köa är självklart gemenskapen, vännerna och den underbara stämningen. Man kan alltid veta säkert att man har åtminstone en sak gemensamt med de andra i kön, vilket gör att det alltid finns saker att prata om. Man kommer närmare vänner man redan har och lär känna nytt, skönt folk. Jag har otaliga vänner och bekanta som jag träffat i konsertköer. Det bästa exemplet är självklart kön till U2:s biljettsläpp förra våren och sedan den veckolånga kön till själva konserten i somras. I biljettkön blev det med en gång bra stämning och efter runt 20 timmar tillsammans i minusgrader utanför Globens biljettkassa hade vi som var först i kön bestämt oss för att köa tillsammans i Göteborg. Planeringsmöten och köp av tågbiljetter följde under våren och till sist kom sommaren och slutet av juli. 12 stycken var vi som åkte ner tillsammans för att slå oss ner på en gräsplätt ovanpå biografen Bergakungens Sal några hundra meter från Ullevi. I 6 dagar utstod vi åskstormar, lagade mat på spritkök, duschade på ett närbeläget badhus och väntade, väntade. Vi gjorde nya bekantskaper med andra fina köare och stämningen blev bara bättre ju närmare konserten vi kom. Såhär i efterhand kan jag säga att det är nog en av de bästa veckorna i mitt liv.

Det var alldeles för länge sedan den senaste konsertkön och efter denna minnesresa saknar jag det verkligen. Tycker det är på tiden att Springsteen tar sig hit igen, är ju nästan ett år sen han var här sist. Inte okej!

Till sist tänker jag utse en veckans låt: Monsters of Folk - Ahead of the Curve. Lyssna på Spotify.