010910
Idag har jag:
- Varit i skolan och haft mina första lektioner. Geografi B och Samhälle C. Det känns dock som om jag redan har gjort allt som vi kommer göra i dessa kurser. Speciellt Sam C känns som en upprepning av vårterminen i tvåan... "Vi kommer hålla på en del med samhällsplanering i denna kurs. Är det någon som har koll på vad det innebär?", sa min lärare. Nej, vadå? Ingen aaaaaniiiing...
- Slutat kl 11, gått till Tesco med några från klassen, köpt lunch och ätit den i en park.
- Gått hem och fixat med diverse administrativa grejer. Översatt mitt CV till engelska, fyllt i formulär för busskort och sökt lite jobb via mail. Ska dock gå runt på stan och söka också, känns som det är mer lovande. Jag extrembehöver ett jobb i alla fall. Måste. Se. Konserter. Allt. Ugh.
- Försökt prioritera bland alla konserter, och kommit fram till att jag absolut inte kan missa Mumford, Klaxons, Arcade Fire, Vampire Weekend och Frank Turner.
- Köpt biljetter till Frank Turner, som är den som känns absolut viktigast att inte missa.
- Varit på en enormt äventyrlig springrunda som blev rejält mycket längre än planerat. Jag sprang totalt vilse i Richmond Park, som är Europas största stadspark, och som jag för övrigt bor typ 50 m ifrån. Jag blev förföljd i några kilometer av ett gäng pojkar på cyklar som ville veta vad jag hette och vad det var för fotbollslag jag hade på tröjan. Jag blev även skrämd halvt från vettet av en ekorre som från ingenstans hoppade ner rakt framför mig och jag råkade nästan trampa på den. Det tog mig mer än en timme att komma hem igen!
- Ätit pork chops med kokt potatis, och kokta ärtor, morötter och tomater. Tur att jag var hungrig efter mitt äventyr för griskött är ju inte direkt min favorit och kokta grönsaker är ingen höjdare heller. Det är inte onyttigt i vilket fall som helst!
- Lyssnat 3 gånger på raken på Arcade Fires nya album "Suburbs". Sjukt bra!
Rafflande dag, inte sant? Imorgon ska vi åka på en kryssning på Thames med skolan och titta på sevärdheter. Lunchpausen blir i Greenwich där jag faktiskt aldrig varit, så det ska bli kul!
Till sist så rekommenderar jag, nej, TVINGAR, alla Mumford-fans att titta på denna video:
310810 - 2
Jag vill inte bo i London längre.
22/9 Shout Out Louds @ Relentless Garage. £15.65
23/9 Two Door Cinema Club @ O2 Shepherd's Bush. UTSÅLT
27&28/9 Placebo @ Brixton Academy. £29.50
29&30/9&1/10 MGMT @ Brixton Academy. UTSÅLT
8&9/10 Mumford & Sons @ Hammersmith Apollo. UTSÅLT
11/10 The Magic Numbers @ O2 Sheperd's Bush. UTSÅLT
17/10 Brandon Flowers @ HMV Forum. ON SALE FRI 3/9
21/10 The Gaslight Anthem @ Hammersmith Apollo. UTSÅLT
26/10 The Wombats @ Heaven. UTSÅLT
9/11 Tokyo Police Club @ Heaven. £14.65
11/11 Mystery Jets @ Roundhouse. £15.40
12/11 Foals @ Brixton Academy. UTSÅLT
16/11 Klaxons @ HMV Forum. ON SALE FRI 3/9
19/11 Kele Obeke @ Electric Ballroom. UTSÅLT
23/11 Local Natives @ HMV Forum. £15.50
24/11 The Tallest Man On Earth @ Electric Ballroom. £15.19
25/11 The Drums @ HMV Forum. ON SALE FRI 3/9
26/11 Jónsi @ Hammersmith Apollo. £25.75
29&30/11&1/12 The National @ Brixton Academy. £24.19
1/12 Arcade Fire @ O2 Arena. UTSÅLT
2/12 Vampire Weekend (Support by Laura Marling) @ Alexandra Palace. £24.75
7/12 The Courteeners @ HMV Forum. ON SALE FRI 3/9
10/12 Johnny Flynn @ O2 Shepherd's Bush. £16.75
12/12 Frank Turner @ Brixton Academy. £19.50
310810
Då var första skoldagen avklarad och det känns som om jag har börjat skolan igen efter en paus på två år ungefär. Man glömmer hur annorlunda det faktiskt är att gå på Globala jämfört med "vanliga" skolor. Det är svårt att förklara för någon som inte gått där, men ni som gör det förstår ju.
Hursomhelst, dagen bestod av en överväldigande mängd information av de olika slag, rundvandring på området, lite get-to-know-eachother-aktiviteter och sist en promenad i Richmond Park. Min klass består av 16 personer och är sam/sam och sam/ekonomi sammanslaget. Alla killar går ekonomi och alla tjejer sam, vilket är lite intressant. Min mentor Kalle verkar skön, han har mycket skägg och runda glasögon och är lite småstel och formell, fast ändå skämtsam på samma gång.
Det är ganska kaosigt med min studieplan, alla kurser som jag behöver läsa finns inte på schemat och annat krångel, men jag ska ha ett möte med biträdande rektorn och så ska vi lösa allt sånt. I övrigt är schemat horribelt. Varje dag utom en så börjar jag tidigt, har en eller två lektioner och sedan en 3-4 h håltimme för att ha en lektion och sedan sluta vid 16-17. Nej, tacka vet jag Globalas schemaläggare, puss på dem! Imorgon, onsdag, är den enda trevliga dagen i veckan. Börjar 8.35, har geografi och samhälle och slutar kl. 11!
Känns konstigt att skriva om alla dessa vardagliga saker, men kanske finns det någon som är intresserad... Får väl försöka att göra mitt liv mer intressant så att jag har något intressant att skriva också, men som det är nu så är det dessa saker som tar upp min hjärnkapacitet.
I övrigt kan jag säga att det känns lite roligt att vara något liknande "the wierd kid" igen. Jag har levt väldigt skyddad i min lilla Globala-bubbla, och såhär i valtider kan det kanske leda till lite intressanta debatter på ett sånt här ställe...
För att säga något vettigt i detta inlägg så uppmanar jag ALLA att klicka på länken nedan. Speciellt om ni är fans av Arcade Fire och Google Earth. Något av det smartaste och coolaste jag varit med om på internet!
300810
Hinner inte skriva så mycket innan mina ögonlock faller igen, men kan säga att jag är framme, resan gick bra och jag bor i ett enormt mysigt och fint litet hus med värdföräldrar som älskar att åka motorcykel runt hela världen och även att berätta om dessa resor. Känner mig hur välkommen som helst, köket är fullt av frukt och grönsaker och en av de första sakerna de sa till mig var "we have no rules, only experiences of things that haven't worked very well". Skolan ligger ett stenkast bort, börjar kl 9 imorgon och det ska bli väldigt intressant. Har varken låga eller höga förväntningar, utan det får bli som det blir. Jag har i alla fall ett ställe jag inte kommer ha några problem att kalla för "hem". Godnatt!
i don't know where it is, but i know i'm going home
Jag tror inte jag insett förrän nu hur stort det här faktiskt är. Jag har länge haft känslan att, det kanske blir längre än ett år. Men det har inte landat i mig förrän nu, och förmodligen inte i någon annan heller, att detta troligtvis är den sista natten i mitt liv som jag kallar mitt orangea rum på Ruddammen för "hem". Även om det inte riktigt känns som mitt rum längre. Eftersom vi ska hyra ut rummet så är alla affischer nedplockade, kuddhörnan undanstuvad, garderoben tömd och alla böcker, skivor och småprylar är antingen nedpackade i flyttkartonger eller i min resväska. Och inte kommer väl jag komma hem och ställa tillbaka allt igen om ett år? Just nu känns det i alla fall högst otroligt.
Det här kan vara den största förändringen som skett i mitt liv hittills. Jag flyttar, för första gången, och jag flyttar hemifrån. Hjälp.
Bono får sjunga mig till sömns med några lugnande ord.
The only baggage that you can bring
Is all that you can't leave behind
one day left
You don't see it when your in it
Routines and habits make a blindfold
And I can't feel the safety of my childhood bed
See the flickering of the television
Or feel the touch of my father's hand
The place known as home
Becomes real when
You're about to leave it
Lying on my side I watch
As bare walls and empty shelves
Fill my stomach with stones
I wonder what the future holds
And I wish I could
Write the songs that he writes
Live the life that she does
But apathy creeps up on me
And the TV tells only lies
Of comfort and of safety
And I am not alive
I am wasting the gift
The world gave me at birth
I need to leave this place
It's time to leave my home
i know that this is not goodbye
I'm back! Och jag har, som ni ser, gjort om min blogg en del. Anledningen till detta är att jag på måndag flyttar till London! Planen är att dra ner ambitionsnivån en bit när det gäller bloggandet. Det kommer inte längre vara en renodlad musikblogg (eller reseblogg, för den delen), utan jag kommer skriva lite vad jag har lust med. Detta för att de hemma i Sverige som är nyfikna på vad jag har för mig ska bli uppdaterade, och även för att jag vill komma igång och uppdatera regelbundet och ofta. Men fear not! Eftersom mitt liv till stor del kretsar kring musik så kommer det garanterat inlägg av den varan också. Målet är i alla fall fler och förmodligen kortare inlägg med ett bredare innehåll.
Nu ska det packas vidare. Fast först ska jag titta kärleksfullt på mitt första röstkort en stund. Det är så sjukt ballt, och jag är så taggad på val!!!
let's see colours that have never been seen, let's go places no one else has been
I took a leap of faith, heading for your soul
And ended up stranded on an empty ship
That once, I thought I'd lost you
To the dark forces of man
When panic rips through the air
You say it's only a reflection of the sky
But I believe in the rage of the black ocean
In chaos I belong
home, that's where the hurt is
Jag är hemma, jag är hemma och jag vill bara åka tillbaka.
Jag borde sparat min gamla bloggdesign för nu är jag ju inte på turné längre och nu måste jag göra om alltsammans.
Vad ska hända med den här bloggen nu? Det vet jag inte.
Om några veckor är det Way Out West, kanske skriver jag lite om det.
Sedan åker jag till Helsinki och tittar på U2, det blir nog några rader om det med.
Men sedan vet jag inte alls vad som ska hända, för få flyttar jag. Flyttar. Flyttar. Flyttar. Flyttar...
dag 30
Idag har jag varit borta exakt en månad och jag är nu inne på det allra sista kapitlet av min resa. Jag kom fram till London i lördags vid 6-tiden och välkomnades med släktkalas hemma hos Jenny där alla London-lokaliserade människor jag är besläktad med befann sig. (För familjen som vet vilka jag talar om så var alltså Jenny, Charles, Matthew, Lawrence, Abigail, Suzanne, Clive, Dan, Nichola och hennes pojkvän Marc där.)
Jag fick äntligen i mig tillräckligt med riktig mat efter halv-svälten hos Mrs. Petch, hade möjlighet att koppla upp mig på deras WiFi, tillgång till Charles tre gitarrer och framförallt var jag omgiven av en massa underbara och välbekanta människor. Jag kände mig helt enkelt hemma, kunde slappna av och blev snabbt väldigt, väldigt trött. Så när gästerna drog sig hemåt vid 23.30 tuppade jag av nästan direkt i min stora, sköna säng och sov inte mindre än 14 timmar!
Söndagen spenderades i lugn och ro med gitarrspelande, konverserande i trädgården och såklart tittande på VM-finalen på kvällen.
Jag sov rätt länge idag med, vilket resulterade i att nästan hela dagen blev dedikerad till Temper Trap-konserten. Jag klev av tunnelbanan vid Oxford Circus och promenerade därifrån genom Soho till Somerset House. Passerade även igenom China Town som jag inte hade sett innan, väldigt spännande. Jag var framme vid Somerset vid 17-tiden och då var det fortfarande helt tomt. Men någon kvart senare så fick jag sällskap av en tjej som också skulle på konserten ensam och vi hann bli mycket goda vänner medan vi väntade. Eftersom vi var utan tvekan först i kön så fick vi bra platser längst fram i mitten.
Förbandet hette Middle East och är, precis som Temper Trap, från Australien. Jag fastnade väldigt mycket för dem. De spelar nån form av mix mellan australiensisk, amerikansk och engelsk folkmusik blandat med indie. De är så många som åtta medlemmar och ett vimmel av instrument - elgitarrer, trumset, banjos, mandoliner, dragspel, munspel, tvärflöjter och synthar.
När det väl var dags för Temper Trap så visade det sig att de skulle överträffa mina förväntningar något enormt. Fantastisk energi och närvaro och en otrolig karisma och utstrålning, framförallt från frontmannen Dougy Mandagi. Jag tänker gå så långt som att säga att hans energi, scennärvaro och förmåga att kommunicera med publiken faktiskt påminner mig om en ung Bono. Och det är inte något jag säger ofta!
Även musikaliskt var det otroligt bra, och låtarna gjorde sig perfekt i en konsertlokal som Somerset House. (En gammal 1700-talsbyggnad som agerar museum och diverse annat, där konserterna äger rum utomhus på den stora courtyarden i mitten.) Höjdpunkten var utan tvekan deras instrumentala låt, "Drum Song", som blandar djungeltrummor med tunga gitarriff och delay-dränkta solon. Tillsammans med ljuseffekterna, Dougy's dans och resten av bandets inlevelse så är det något av det häftigaste jag har sett utspela sig på en scen.
Det enda negativa med denna kväll var publiken. Musiken är ju ultimat för ett kokande, studsande publikhav och jag hade väntat mig att gå därifrån genomblöt av svett och med blåmärken här och var från staketet. Istället befann jag mig i en av de tråkigaste konsertpublikerna någonsin. Det var knappt ens någon som sjöng med, folk bara stod och stirrade, och applåderade lite då och då. Och detta var ändå en konsert som sålde slut på bara några timmar. Obegripligt...
Detta är planerat för resten av veckan:
- Besök på British Museum. Har bara spenderat någon timme där tidigare, så det ska utforskas mer. Gratis dessutom!
- Richmond. Jag ska ta mig ut till förorten där jag kommer spendera hela nästa läsår, ta mig en titt på skolan och området. Alla jag pratat med säger att det är väldigt fint så detta ser jag fram emot!
- Camden. Finns inte så mycket att säga, vore helt enkelt en skandal att spendera en vecka i London och inte åka dit.
- Shopping på Oxford Street/Soho. Primark, Boots, Uniqlue, Denmark Street...
- East London. Ska ta mig en tur till outforskade delar av staden och besöka Londons Docklands, Canary Wharf och en marknad kallad Spitalfields som tydligen ska vara lite liknande Camden.
Nu är det dock bedtime. Ska sova länge och drömma om unga musikaliska australiensare. Night!
dag 27
Sitter på ett Starbucks i Brighton med all min packning och känner mig lite sorgsen. Om 1 1/2 timme går min buss till London vilket betyder att dessa två veckor i Brighton är slut. Tiden har gått helt otroligt fort, men jag har ändå haft tid att bli hemskt förälskad i denna stad. Att jag kommer återvända hit nästa sommar är ett faktum, fast då helst med sällskap, utan jobbig värdfamilj och under en längre tid än 2 futtiga veckor!
Igår var det barbeque på stranden och jag fick tid att säga hejdå till alla. Till och med min lärare var där vilket var väldigt kul. Han är utan tvekan den bästa engelsklärare jag någonsin haft! Det blev en lång kväll och pigg är inte ordet jag skulle använda för att beskriva mitt tillstånd för tillfället...
Samtidigt som det känns hemskt sorgligt att lämna Brighton och alla människor så ska det bli väldigt kul att träffa hela London-släkten, äntligen ha tillgång till internet utan att behöva gå till Starbucks och framförallt att få spela gitarr igen! Ser också extremt mycket fram emot Temper Trap-konserten på måndag!
Mystery Jets i torsdags var allt jag hade förväntat mig och lite till. Jag hade förväntat mig ett ganska stillsamt och chill gig där bandet står och myser och publiken lallar med i låtarna. Men det var mycket mer drag än så! Det var fart och fläkt på scen och publiken bjöd på både allsång och studsande i refrängerna. Underbart. Bästa låten var helt klart Flakes som Blaine sjöng med otrolig inlevelse och jag stod med gåshud från första tonen.
Det enda negativa med denna kväll var att jag missade sista bussen hem till Brighton. När de hade en låt kvar tänkte jag dra därifrån för att hinna med den, men när jag insåg att de skulle spela Behind The Bunhouse, min favoritlåt, så fanns det ingen chans att jag kunde gå därifrån. Det resulterade i att jag sprang de 3 kilometrarna från Somerset House till Victoria Station och kom fram precis i tid för att se bussen åka iväg. Jag blev sedan tvungen att köpa en tågbiljett för 25 pund och var inte hemma i min säng förrän vid 4-tiden på morgonen.
Jag ska ladda upp bilder på allt som hänt så snart jag kommer till London. Internetanslutningen här är så seg så att det är olidligt!
dag 24
Jag sitter på Starbucks med en frappuccino och en kycklingwrap i magen, lyssnandes på Mystery Jets nya album "Seratonin" och känner mig väldigt nöjd med livet. Hela min kropp värker dock efter gårdagens bravader. Skolan ordnar aktiviteter varje eftermiddag och igår var det fotboll, vilket jag självklart ville vara med på. Detta resulterade i att jag spelade fotboll i 2 1/2 timme med en hord vuxna män! Det var grymt hårt och jobbigt, men så kul! Jag saknar verkligen att spela fotboll. I början var det förstås som det alltid är när man spelar med killar, jag fick inga passar, fick vara avbytare mycket längre än alla andra, men efter att jag fått visa vad jag går för så blev jag riktigt uppskattad! Roligaste kommentaren fick jag av en tjock, ultraengelsk snubbe som drack öl medan vi spelade istället för vatten: "You're very good at football for being a.... woman...".
På kvällen gick jag, en schweitzisk (stavning?) kille från min klass, Andrey, och hans flickvän, Julia, ut för att hitta något trevligt ställe där de spelade bra musik. Resten av skolan är more into "braindead clubbing" som jag kallar det. Dålig r'n'b, hiphop och radiopop, dyra drinkar och alldeles för höga klackar. Vi lyckades dock hitta en mysig liten bar med billig, god öl och bara bra musik! Band jag hörde igår var bland annat: The Cribs, Does it Offend You, Yeah?, Jamie T, Two Door Cinema Club, Foals, Editors, The Strokes och Kings of Leon. Ikväll ska vi gå till en indieklubb som heter Shock Shock! Vilket, enligt affischen nedan, bör bli en riktigt bra kväll.
dag 22
Att bo hos Mrs. Petch i Hove
Min värdfamiljsmamma Hilary Petch verkade väldigt gullig och snäll vid första kontakten. Hon var väldigt välkomnande och gav mig en kram och visade mig till mitt rum som är ljust, fint och fräscht. Men allteftersom har det uppstått fler och fler minustecken och jag trivs inte så bra som jag hade hoppats.
Hon har en lång lista på regler som hon är väldigt hård med, och säger till väldigt skarpt om man råkar bryta även den minsta av regler. För det första så får jag inte laga mat eller fylla min hylla i kylskåpet med för mycket saker. Detta är problematiskt främst för att jag tvingas äta ute mycket, vilket självklart blir dyrt. Dessutom så består frukosten av det vitaste brödet som finns, sylt, söta frukostflingor och juice som förmodligen aldrig ens sett en frukt. Detta får mig att vilja köpa mina egna frukost men det blir svårt att få plats med det på min pyttelilla hylla. Dessutom får jag inte tvätta mina egna kläder eller öppna fönstret i mitt rum.
Det värsta är dock att det inte finns något internet som är tillgängligt för mig. Detta är också anledningen till denna hemskt dåliga uppdatering. Det finns WiFi i skolan, men har aldrig riktigt lust att sitta där, på dagarna vill man ju ut och njuta av solen!
Livet i Brighton
Staden Brighton är 1000 gånger bättre än vad jag hade förväntat mig. Jag blir hellycklig av att bara gå runt och ibland sätta mig ner på fina ställen. Det är ett helt fantastiskt ljus över staden och det är så vackert längs den oändliga stranden och boardwalken. Det finns massor av häftiga kvarter med trånga gränder och självständiga, coola affärer.
I övrigt har jag lärt känna lite folk i skolan, bland annat ett helt gäng svenska tjejer vilket jag inte hade förväntat mig. I min klass går det, inklusive mig, 8 personer. Två från Brasilien, en från Kuwait, en från Saudiarabien, en från Spanien, en från Schweiz och en till från Sverige. Vi har en helt fantastisk lärare, Jake. Han är väldigt tydlig med vad han tycker är "tacky" och inte, älskar Madonna och nämner henne minst en gång varje lektion och höll ett långt tal om hur fint och bra feminism är. Underbar snubbe.
London & Hop Farm Festival
I fredags begav jag mig in till London för att möta min kära vän Josefin. Vi hade en underbar eftermiddag/kväll i Camden och på Oxford Street innan vi somnade på vårt, faktiskt väldigt trevliga, hostel vid Russel Square. På morgonen bar det av till Kings Cross där vi tog bussen till... badabadabam... HOP FARM FESTIVAL!
Tyvärr så blev dagen lite av en besvikelse för att vi pga bussbolaget missade många av banden vi ville se. Men det är inget jag orkar vara bitter över i efterhand, för vi fick från första raden se Mumford & Sons inklusive blåsorkester vilket var elektriskt, magiskt, episkt, oförglömligt, (fyll på med valfria superlativ...) Vi såg även Pete Doherty som var lika påtänd som vanligt, Seasick Steve som var lika cool som vanligt och Dylan som var lika tråkig som vanligt.
Dagen efter så gick vi upp okristligt tidigt med tanke på när vi kom i säng kvällen innan. Anledningen var att Josefin skulle hinna med sin flygbuss och jag skulle göra henne sällskap. Därefter hade jag hela dagen i London fram till att mitt tåg gick vid 20.30. Tyvärr så börjar min reskassa sjunga på sista refrängen så jag vågade inte fördriva tiden med att shoppa något. Istället gick jag och lade mig i Hyde Park och solade några timmar. Vid lunchdags blev det ett besök till Starbucks där jag lyckades spilla ut hela min frappuccino över både mig själv och två killar som satt och fikade. Det hela var olidligt pinsamt, men de skrattade bara och hjälpte mig att torka upp och sen fick jag en ny frappuccino gratis! Hade aldrig hänt i Sverige.
Efter det ringde min kusin Dan och undrade om jag ville komma ut till området där han bor och följa med och träffa hans kompis som just fått en bebis. Jag tänkte "varför inte" och begav mig norrut med den kokheta tunnelbanan. Dans kompis och hans flickvän var jättesköna människor och 2 veckor gamla Noah var helt galet söt, och liten! Jag fick hålla honom och det var väldigt coolt. Bebisar är fascinerande!
Nu är jag tillbaka i Brighton och stannar här till på lördag. På torsdag bär det dock av till London igen på eftermiddagen för att se Mystery Jets på kvällen! Lite bilder från Brighton och festivalen kommer så snart som möjligt, men som sagt är det väldigt svårt att uppdatera pga internetbristen.
dag 17
Jag vill börja med att erhålla å det ödmjukaste om mina kära läsares dyrbara förlåtelse för detta oacceptabelt långa uppdateringsuppehåll. Men jag kan ursäkta mig med att jag bara helt enkelt inte kunnat uppdatera. Jag har varit på resande fot och har inte haft tillgång till internet förrän nu av en rad anledningar. Just nu sitter jag I alla fall i skolans kafeteria i Brighton med min macbook uppkopplad till skolans WiFi. Jag har massor att berätta om de senaste dagarna, så jag tror nästan att jag måste dela upp det här inlägget i underrubriker.
Jag ber om ursäkt igen, för nu är jag en sån där jobbig bloggare som uppdaterar sällan och då jättelångt. Men jag ska försöka bättra mig!
Sista dagarna i Wales
Det var helg och familjen var äntligen lediga från skola och jobb så vi fick tid att umgås ordentligt. På lördagen åkte vi tillsammans med två andra familjer till en otroligt vacker strand. Där fick jag låna våtdräkt, våtskor och hjälm och sedan gav vi oss ut på något kallat "coasteering". Detta är en totalt livsfarlig aktivitet som går ut på att man växelvis klättrar på de vassa klipporna och simmar i det iskalla havet längs kusten så långt man orkar. De som varit i Wales eller vid någon annan kust i UK eller Irland vet att dessa klippor är inte som de mjuka, slipade klipporna i Stockholms skärgård. Nej, det är brant, det är vasst och täckt av pyttesmå, vassa snäckor som man lätt skrapar upp händerna på. De yngre och mer våghalsiga individerna roade sig även med att hoppa från alldeles för höga höjder ner i vattnet. Men jag överlevde oskadd förutom en del skrapsår på händerna och det var faktiskt en väldigt cool upplevelse. Trotsa döden, liksom.
Efter detta åkte vi till någon form av lokal festlighet/"fund-raiser" där det fast väldigt god mat att köpa. Det fanns även ett folkmusikband som spelade och lärde ut lite lokala folkdanser vilket var extremt roligt och svettigt! Jag blev därefter utfrågad av ett gäng nyfikna tonåringar vilket resulterade i att alla bestämde sig för att flytta till Sverige när de blev äldre, haha! Därefter bar det hemåt för att packa och säga hejdå till alla, för min buss skulle gå väldigt tidigt söndag morgon.
Helvetesresan mellan Haverfordwest och Brighton
Som sagt gick min buss väldigt tidigt från Haverfordwest, närmare bestämt 05.30. Nervositet och spänning gjorde det svårt att sova och jag hann nog bara med dryga timmen innan jag var tvungen att vakna och ta mig till bussen. Bussen tog mig till Swansea där jag hade planerat att äta frukost eftersom det var nästan en timme mellan bussens ankomst och tågets avfärd. Men oturligt nog så låg inte busstationen på samma plats som tågstationen, utan jag fick hungrig och utmattad släpa all min packning ett par kilometer. När jag väl kom fram var självklart allting stängt och allt som fanns att äta var choklad från en vending machine. Just my luck!
Tåget som tog mig till London Paddington var dock bekvämt och behagligt och jag fick någon timmes sömn till. Väl framme i London vid 2-tiden möttes jag av en outhärdlig hetta. Det kändes bokstavligt talas som om hela jag smälte när jag klev av tåget. Jag var tvungen att ta mig från Paddington till Victoria för att ta tåget till Brighton och det gjorde inte precis saken bättre att tvingas ner i tunnelbanan som även vintertid är överhettad och syrefattig.
På Victoria hade jag tid att proppa i mig en kycklingsandwich och sedan somnade jag helt utmattad på tåget till Brighton. Jag sov så djupt att jag inte ens märkte att vi var framme så en dam fick väcka mig. Nyvaken och stressad rafsade jag ihop mina saker och hoppade av tåget. Men när jag gick längs perrongen fick jag syn på spärrarna som finns här i UK som kräver att man har sin biljett för att komma ut från stationen. Jag inser att jag glömt min biljett på tåget och rusar tillbaka för att hämta den, men tåget har redan börjat fyllas på med folk och jag hade ingen aning om var jag hade suttit någonstans. Så jag gick halvt gråtfärdig fram till spärrvakterna och talar om vad som hänt. Som tur var hade jag sparat kvittot jag fick när jag köpte biljetten men det var på nåder de släppte ut mig.
En till tabbe hann jag med innan jag äntligen kom fram till mitt hem hos Hilary Petch på 11 Glendor Road. Men den och resten som jag har att berätta får ni höra en annan gång för nu måste jag rusa härifrån! Have a good one!
dag 10
Idag har jag:
- Gått på en lång promenad längs "Marine Walk" in till Fishguard.
- Satt Klas på hårda prov och lekt fotograf.
- Gjort bort mig genom att dansa runt och sjunga till musiken från min iPod när jag trodde att ingen såg, för att sedan upptäcka att det sitter två personer i en parkerad bil och tittar konstigt på mig.
- Köpt ögondroppar.
- Fått akut blodsockerfall medan jag klättrade upp för en extremt lång och brant backe.
- Ätit kycklingsandwich och druckit fabulöst thé på världens gulligaste bageri.
- Mött upp kusinerna vid deras skolbuss.
- Lekt i en park och känt mig gammal och stel som ett hus.
- Lärt mig en hel massa nya konstiga engelska ord och slang.
- Ätit hemgjord pizza.
- Spelat på en cool vintage trummaskin.
- Tittat på Tyskland - Ghana.
- Ätit fantastisk "pudding" bestående av bärstrudel och mintchokladglass.
- Satt Klas på hårda prov och lekt fotograf.
- Gjort bort mig genom att dansa runt och sjunga till musiken från min iPod när jag trodde att ingen såg, för att sedan upptäcka att det sitter två personer i en parkerad bil och tittar konstigt på mig.
- Köpt ögondroppar.
- Fått akut blodsockerfall medan jag klättrade upp för en extremt lång och brant backe.
- Ätit kycklingsandwich och druckit fabulöst thé på världens gulligaste bageri.
- Mött upp kusinerna vid deras skolbuss.
- Lekt i en park och känt mig gammal och stel som ett hus.
- Lärt mig en hel massa nya konstiga engelska ord och slang.
- Ätit hemgjord pizza.
- Spelat på en cool vintage trummaskin.
- Tittat på Tyskland - Ghana.
- Ätit fantastisk "pudding" bestående av bärstrudel och mintchokladglass.
dag 9
Jag har haft två underbara lata dagar här ute i nowhere-land. Idag vaknade jag vid 11.30-tiden, åt frukost bestående av toast med jordnötssmör, cheerios, thé och en banan framför TV:n där jag hittade X-Files på en av de 100-tals satellitkanalerna. Sedan tog jag min macbook och två kuddar och klättrade ut på taket och låg i några timmar och solade och lyssnade på musik. Sedan kom kidsen hem från skolan och vi åt middag och hoppade lite studsmatta och spelade på Sams bongotrummor. Det lyckades Arabella få med på film! Tyvärr så är uppladdningshastigheten här smärtsamt långsam och det skulle ta timmar att ladda upp den filmen, så det kommer senare.
En mindre rolig sak är att min pollenallergi har blommat ut totalt här, så jag nyser oavbrutet och går runt med rinnande, röda ögon, trots att jag tar min medicin. Men imorgon ska jag ta mig in till Fishguard med en buss och gå till apoteket för att köpa något som förhoppningsvis kommer fungera bättre.
Alla foton tagna av 4-åriga Arabella!
dag 8, del 2
Sam och Jasmine.
Lucy.
Arabella.
Stranden.
Lucy i sin våtdräkt.
Söta Bella!
Sam och Bella.
dag 8
Jag har just vaknat efter 14 timmars mycket välbehövd sömn. Sitter i sängen med en kopp te och två rostade mackor med jordnötssmör. Färjan kom fram som den skulle igår, även om jag var helt groggy då jag sovit utsträckt på en av sofforna i restaurangen hela resan. Sophie, Sam och en kompis till familjen, Jasmine, mötte mig vid färjan och körde mig inte hem - utan till campingplatsen där de två familjerna hade spenderat helgen.
Jag hade glömt hur fruktansvärt vackert det är här, men blev snabbt påmind då campingplatsen låg högt uppe med jättefin utsikt. Väl framme blev det kramkalas med alla släktingar och presentationer för den andra familjen. Det känns verkligen inte som om det var 2 år sedan jag träffade dem allesammans. Väldigt lite har förändrats, annat än Lucy numera är flera centimeter längre än mig och Arabella inte längre är en bebis. Arabella är för övrigt en helt underbar liten människa. Hon är nu 5 år och det finns inte ett enda litet spår av blyghet i henne. Hon är full av energi och pratar konstant och verkar tycka det är väldigt roligt att ha en gäst i huset. När jag visade henne webcameran i min dator igår kväll och alla effekter man kan ställa in så skrattade hon i säkert en halvtimme!
Efter en stund vid campingplatsen gick vi på promenad ner till en strand där alla barnen badade. Jag avstod dock för att jag dels inte hade någon våtdräkt och dels inte kände att min kropp skulle må bra av en sådan köldchock. Detta är ju trots allt atlanten, öppet hav, och när jag plaskade lite med fötterna i strandkanten så värkte de av kyla efter bara några sekunder. Men det var en väldigt fin strand full av snäckor och anemoner (nån slags korall/snäcka/djur) och det var varmt och skönt i solen.
Det är väldigt skönt att vara här, de är alla så gulliga och jag känner mig väl omhändertagen, nästan bortskämd! Lucy, Sam och Arabella går fortfarande i skolan och Sophie och Nick har fullt upp med jobb så under dagarna kommer jag ha huset för mig själv. Men jag har fått busstidtabeller och kommer kunna låna en cykel, så jag planerar att ge mig ut på lite upptäcksfärder i veckan.
Det känns också underbart att äntligen komma in i engelskan igen. Nu när jag inte har någon att prata svenska med längre så kommer jag snart kunna babbla på sådär som jag vill kunna göra igen. Här är några av de underbara ord som jag fått äran att använda och höra det senaste dygnet: knackered, humongus, lush, sod, blabbermouth, blimey och savvy.
Här kommer en bild, resten kommer senare!
dag 7
Jag sitter på färjan mellan Rosslare och Fishguard! Klockan var 02.15 när jag lämnade Evelinas hus i Dublin så trötthet är bara förnamnet på mitt nuvarande tillstånd. Men jag har en kopp varm choklad och gratis WiFi hela överfärden så jag mår rätt bra ändå.
Resan har hittills varit rätt jobbig, men inte ohanterligt. Neurotisk som jag är och orolig för att missa bussen var jag alldeles för tidig till busstationen, vars väntrum självklart var stängt vid den tiden på dygnet. Jag tvingades därför stå ute och frysa i nästan en timme i väntan på bussen. Men som tur var fanns det ett gäng snälla taxichaffisar som tog hand om mig och höll mig sällskap. Det kändes väldigt bra eftersom busstationen inte direkt ligger i Dublins finare områden.
På tal om detta så tror jag inte att jag någonsin upplevt segregation i en stad på samma sätt som i Dublin. I Stockholm handlar det ju mer om olika områden, och det är ändå inte alltid helt glasklart var gränserna finns. I Dublin är det en smal flod som delar staden på tvären och skiljer två världar åt. På norra sidan är det väldigt nedgånget, både hus och människor, mycket hemlösa och en ganska obehaglig stämning. Jag fick ofta en "här vill jag inte gå ensam på kvällen"-känsla, något som händer mig väldigt sällan. Medan det på södra sidan finns lyxiga shoppinggator, det berömda Temple Bar, det flashiga Docklands och längre ut lummiga, välskötta förorter. U2:s North and South of the River har fått en riktig mening.
Nu tror jag att jag ska försöka sova lite innan färjan anländer i Fishguard vid 12.30.
dag 6, del 2
Nu sitter jag i soffan och lyssnar på U2 med massor av blandade känslor i mig. Jag har just varit ute på egen hand och tagit farväl av Dublin, tagit en sista frappuccino på Starbucks och vandrat omkring på Grafton Street och i Stephen's Green. I morgon, eller snarare i natt, kl 03.30 ska jag ta bussen till Rosslare för att därifrån ta färjan över till Wales och Fishguard. Jag kommer sakna Dublin otroligt mycket, det har varit några helt fantastiska stunder som verkligen kommer bli minnen för livet. Det känns också sorgligt, och lite läskigt, att skiljas från Petro och fortsätta på egen hand. Men samtidigt så ska det bli skönt och komma till Wales och vila upp mig lite, och framförallt jätteroligt att umgås med mina släktingar som jag inte träffat på så länge.
Idag tog jag mig också ut till Docklands för att se U2:s studio och det som vi inte hann med i torsdags. Docklands var ett jättehäftigt område med massa ball arkitektur. Det kändes lite som Hammarby Sjöstad fast ännu flashigare. Att se studion med alla klottrade hälsningar, frierier, hyllningar och låttexter blev lite oväntat väldigt känslosamt för mig. Det gick upp för mig att alla låtar, alla mästerverk, som jag lyssnat på, dansat och gråtit till så många gånger, föddes där. Precis på andra sidan väggen om var jag stod. Det är ju dessa låtar som på väldigt många sätt gjort mig till den jag är. Hade inte U2 funnits hade jag förmodligen inte spelat gitarr eller skrivit musik. Jag hade heller inte gått på Globala gymnasiet. Det var väldigt stort att vara där, helt enkelt, insåg jag. Så jag gick runt och snyftade en liten stund längs vattnet bland alla glashus och fick en del sympatiska blickar och frågor om hur jag mådde, hehe.
Igår var en av de mest utmattande dagar jag någonsin varit med om tror jag. Vi började med att ta oss upp ur sängen alldeles för tidigt med tanke på när vi gick och lade oss. Sen gav vi oss av på en promenad till Connelly Station på andra sidan stan för att ta pendeltåget till Howth. Väl framme i Howth gick vi runt i timtal på pirerna och bland båtarna. Vi fick även äran att hälsa på några vilda sälar! Här finns en video med dem:
När vi skulle tillbaka från Howth insåg jag att jag glömt min mobiltelefon hemma, vilket innebar att vi var utelåsta eftersom vi inte hade några egna nycklar. Vi blev därför tvungna att åka ut till en pub ganska långt ifrån stan, där vi visste att Bettina befann sig, för att låna hennes mobiltelefon och ringa till Evelina så att hon skulle veta när hon skulle öppna porten åt oss. Detta innebar också en lång promenad på 30-40 min och på tåget tillbaka somnade jag DJUPT och sov i säkert 20 min. Väl hemma fanns det dock inte tid för någon vila, för vi hade planerat hela veckan att vi skulle gå ut den kvällen på en indieklubb kallad Whelans. Så det var bara att slänga i sig lite sen middag, klä upp sig och sminka sig och dra iväg igen. Dum som jag är tog jag dessutom på mig klackskor. Stackars fötter.
Vi gick först till puben som jag berättade om tidigare, och det var samma killar som spelade där även då. Jag är verkligen jätteimponerad av deras röster, speciellt den ena killen var helt sjukt duktig. Så vi satt där i ett par timmar och lyssnade på en massa fina låtar, för att sedan dra vidare. Det hade visat sig att det var konsert på Whelans och biljetterna skulle kosta 25 euro, vilket vi inte var så peppade på. Så vi gick till ett annat ställe vi fått rekommenderat för oss, Doyle's. Där kom vi dock inte in så vi drev runt lite planlöst och funderade på vart vi nu skulle ta vägen. Det slutade med att vi gick tillbaka till puben där vi av en händelse började prata med två jättetrevliga irländare som vi spenderade resten av kvällen med.
Det är vad jag haft för mig det senaste dygnet. Nu är det packa och försöka sova lite innan bussen går inatt som gäller!
