dag 6
Här kommer ett gäng bilder från de senaste dagarna. Jag är just nu rätt så trött och sliten och ska ut och njuta av min sista dag i Dublin, så idag får bilderna tala för sig själva!
dag 5
Igår så misslyckades vi med allt som vi hade planerat att vi skulle göra, men det blev en helt underbar dag ändå. Bästa på väldigt länge faktiskt. Planen var att gå upp tidigt och gå ner på stan och se diverse U2-relaterade saker. Vi skulle t ex gått till Hanover Quay där deras nuvarande studio ligger och till Windmill Lane, där deras förra studio låg och där det finns en oändligt lång grafitti-vägg där fans från hela världen skrivit hälsningar till bandet.
Bilder från igår och idag kommer senare!
Men vi lyckades inte så bra med att vakna tidigt, och sen tog det av nån anledning väldigt lång tid att komma hemifrån också. På vägen råkade vi också stanna till och handla lite på Penneys och så var det en massa duktiga gatumusiker som vi var tvungna att stanna och titta på. Så när vi kommit halvvägs till Docklands dit vi skulle och det var lunchdags så var klockan redan över 16, och kl 17 hade vi bestämt att vi skulle möta upp Bettina vid hennes hus. Så det blev en snabb lunch och sedan satte vi oss på Luasen, som är Dublins spårvagnar. Tyvärr så finns det inte så mycket bilder från denna dag då batteriet i kameran dog ungefär här.
Väl ute i Ranelegh, som förorten där Bettina bor heter, gick vi till Tesco och köpte en massa god picknickmat. Sedan satt vi i en park med några av Bettinas kompisar och åt, drack vin, pratade, spelade gitarr och hade det allmänt underbart.
När det började bli mörkt och lite kallt så tog jag och Petro Luasen tillbaka in till stan och till Temple Bar på jakt efter en pub med lite livemusik. Vi hittade ingen traditionell folkmusik, men en jättemysig pub där två väldigt unga killar satt med varsin gitarr. De spelade låtar som Snow Patrol - Open Your Eyes, David Gray - Babylon, Coldplay - The Scientist och U2 - I Still Haven't Found What I'm Looking For. Verkligen musik att må bra av, och sjunga med i, alltså. Och duktiga var de dessutom, de kan inte ha varit mer än 17-18 år och hade enormt mogna och utvecklade röster. Helt underbart att sitta där med varsin Bulmers (irländsk päroncider), helt enkelt.
Idag är planen att ta tåget till Howth som är en liten hamnby utanför Dublin. Där ska det vara väldigt fint och det finns även möjlighet att få mata sälar! Ikväll ska vi ut på en indieklubb kallad Whelans som vi fått rekommendationer om. Det känns som det kommer bli en bra dag!
Bilder från igår och idag kommer senare!
dag 3
Under gårdagen hade jag äntligen tid att bilda mig en riktig uppfattning om Dublin. Jag och Petro har gått runt och fascinerats över hur litet och puttinuttigt allting är, det känns verkligen inte som en huvudstad - eller ens en storstad för den delen. Allting ligger på gångavstånd och höga hus existerar inte någonstans, inte ens i de allra mest centrala delarna. Detta skapar en väldig småstadskänsla, men samtidigt så är inte stämningen småstadsaktig. Det är mycket folk och ett vimmel av affärer och turister. Så slutsumman blir något slags småstads-London. Ganska märkligt.
Dagen bestod av frukost i Phoenix Park, som enligt wikipedia är 7 gånger större än Hyde Park. Extremt stort alltså. Sedan promenerade vi in mot stan vilket tog cirka 20 min från där vi bor. Väl framme fick jag tag på en efterlängtad karta - jag känner mig så vilsen och obehagligt bortkommen när jag inte har en karta. Sedan inhandlade vi lite snuskigt billiga saker på Penney's, vilket är samma sak som Primark. Petro köpte t ex ett par skor för €3. SNUSKIGT! Tyvärr glömde jag sedan min påse på Dicey's och när vi gick tillbaka idag fanns den inte kvar. Men men, gråt inte över spilld mjölk som man brukar säga. I det här fallet spillda BH-ar dock...
Efter vi ätit vår medhavda lunch/mellis i parken Stephen's Green så tog vi oss vidare till Dicey's där vi tog en öl och väntade på Bettina. Det blev där vi spenderade resten av kvällen, stället fylldes på med folk mer och mer och vid matchstarten Brasilien-Nordkorea var stället fullproppat med irländare i gula Brasilien-tröjor. Det var ett väldigt mysigt ställe med en stor uteplats med storbildskärmar och inuti spelade ett liveband.
Phoenix Park.
Phoenix Park.
Phoenix Park.
Frukost.
Evelina och Petro på väg in till stan.
På vägen passerade vi det gamla Jameson Distillery.
Jameson Distillery.
Floden Liffey.
O'Connell Street med Spiran i bakgrunden.
Lunch vid Stephen's Green.
Penneys!
Öl med is var något nytt, men faktiskt gott!
Evelinas pojkvän Cooper och Petro på Dicey's.
På Dicey's.
Bettina och hennes kompis på Dicey's.
Så, vad har vi haft för oss idag? Vi har gått. Miltals, säkert. Nu sitter jag och skriver med den där välbekanta tröttheten i fötterna som man får på resor. Känslan av att man utnyttjat en dag till fullo och inte vill
ta ett enda steg till. Det känns som om vi gått runt Dublin 3 varv, minst!
Vi har bland annat sett "midieval/viking-area" med en massa gamla katedraler från 1000-1300-talet och ett museum kallat Chester Beatty Library Galleries med olika utställningar om religion. En handlade om hur det är att vara Sikh på Irland och en annan var en samling av gamla pergament och böcker från olika religioner. En sak jag och framförallt mina trötta fötter uppskattade väldigt mycket var att på i princip alla ställen vi besökte fanns det en liten gräsplätt utanför där man kunde sitta och vila.
Sedan har jag shoppat lite på min favoritaffär, Boots, som också finns i U.K. Det är svårt att beskriva det stora med Boots. Det finns bara så mycket där, det finns allt där, mediciner, parfym, smink, schampo, hygienprodukter, läsglasögon... Allt på samma ställe, och billigt dessutom! Sedan lyckades vi efter mycket letande få tag på en adapter till eluttagen. Trots mina ändlösa förberedelser och listor inför denna resa hade jag lyckats glömma att de har andra sorters eluttag i Ire och U.K.!
Vi hann även med en underbar café mocha på Starbucks och till middag prövade vi Abrakebabra, vilket tyvärr var en stor besvikelse. Imorgon blir det U2-sightseeing och sedan middag hos Bettina. Här är till sist lite bilder från dagen!
Petro med Liffey i bakgrunden.
En av många katedraler med tillhörande gräsmatta, på vilken vi åt vår lunch.
Petro och Evelina med hus i balla färger.
Grafitti-vägg i Temple Bar.
Mmm... Starbucks!
/>Grande Caffé Mocha with hazelnut syrup and whipped cream.
The Spire.
Vila i Garden of Remembrance.
Lycklig!
dag 1
Vi är framme i Dublin! Jag hade en underbar frihetskänsla hela vägen och nu känns det hela för första gången verkligt. Resan gick väldigt snabbt och smärtfritt, flyget gick en halvtimme fortare än beräknat och flygplatsen låg bara någon kvart från stadskärnan. Jag hann inte få så mycket intryck av staden idag, för vi åkte direkt hem till Petros syster där vi ska bo. Men av det jag hann se så liknar det London och England mycket - oändliga gator med hopsittande, smala hus och varsin trädgård. Petros syster Evelina bor högst upp i ett hus på precis en sån gata tillsammans med sin pojkvän och några vänner. Det är väldigt mysigt med en liten lummig trädgård och filmprojektor i vardagsrummet! Så just nu sitter vi och tittar på en film kallad Castle in the Sky och dricker té.
Här kommer lite bilder från resan:
Flygbuss.
Flygbuss.
Fika på Skavsta.
På bussen från flygplatsen.
Fyndigt namngivet kebabhak.
Efterlängtad middag i trädgården. Chips with salt and vinegar! (Men oroa er inte mamma och pappa, vi har varit på Tesco och köpt fullkornsbröd och grönsaker och frukt och massa nyttigheter.)
Evelina och Petro i vardagsrummet.
Imorgon planerar vi att sova ut ordentligt och sedan göra frukost och ta med den ut i den stora Phoenix Park som ligger precis runt hörnet. Sedan åker vi nog in till stan och vandrar runt lite för att någon gång på eftermiddagen möta upp Petros andra syster, Bettina, och hennes kompisar. Sedan får vi se vart kvällen tar oss.
talk about a dream, try to make it real
Nu är det snart dags! På måndag 17.15 avgår flyget till Dublin och då börjar mitt 5 veckor långa äventyr. Som ni ser har jag gjort om designen på sidan, och planen är att jag ska uppdatera headern med röda streck mellan punkterna, så att man lätt kan se var jag håller hus.
Vad är det då för en resa jag ska ge mig ut på, kanske ni undrar er. Och här kommer därför en liten resplan:
14/6. Flyg till Dublin.
I Dublin bor jag med min kära vän Petro hos en av hennes systrar som är bosatt där. Vi har ingen stenhård planering för denna vecka, vi ska gå och åka runt och upptäcka, gå på pubar, och såklart stalka Bono en del. Petro har varit där flera gånger innan så hon kommer förhoppningsvis kunna agera lite guide.
20/6. Färja från Rosslare till Fishguard i Wales.
Petro åker hem för att jobba och jag fortsätter på egen hand till mina släktingar i Wales. Där stannar jag i en vecka och umgås med dem och njuter av underbara landskap och kanske ett och annat bad.
27/6. Buss och tåg till Brighton.
I Brighton ska jag gå på en språkkurs i 2 veckor och jag kommer vara inackorderad hos en Mrs Petch, som verkar vara en väldigt snäll tant som dessutom har en katt kallad Rusty! Detta är nog den delen av resan jag ser mest fram emot, Brighton verkar som en så enormt häftig stad med massa musikklubbar och folkliv.
2/7-4/7. London och Hop Farm Festival.
En av helgerna under tiden jag är i Brighton kommer jag åka in till London för att möta upp min kompis Josefin. Vi kommer sova på ett hostel fredag natt och på lördag morgon hoppar vi på en buss som tar oss till Hop Farm Festival i Kent. Här kommer vi få den stora lyckan att se bland annat Mumford & Sons, Laura Marling, Johnny Flynn, The Magic Numbers och Tunng. Här finns hela line-upen. Detta är en festival helt utan sponsorer, reklam och VIP-områden och verkar helt galet mysig. Sent lördag kväll åker vi tillbaka till London, sover på hostelet och på morgonen åker Josefin vidare och jag tillbaka till Brighton.
10/7. London.
När språkkursen är över åker jag till London och avslutar resan med en vecka där. Här ska jag bland annat hinna med att åka ut till Richmond, där jag ska gå i skolan i höst, och spana in byggnaden och området. Sedan ska jag shoppa slut på de sista pengarna, säkerligen mestadels på Camden Lock Market, och framförallt gå på 3 konserter. Jag ska se Mystery Jets, Noah and the Whale och The Temper Trap på Sumerset House vilket kommer bli hur grymt som helst.
18/7. Flyg hem till Stockholm.
Idag och igår sa jag alla mina farväl och nu följer en och en halv dags intensivt packande. Jag har förberett mig för denna resa på alla möjliga och omöjliga vis och till exempel har jag köpt en kamera - döpt till Klas - som kommer bli en trogen följeslagare. Med på resan följer även laptopen och jag vågar därför LOVA att uppdatera denna blogg med bilder och berättelser MINST varannan dag. Det ni.
Nu ska här packas och resfebras så det står vilda till. Puss!
there will be love in the bodies of the elephants too
Till de få, tappra läsare som trots allt fortfarande går in på denna blogg då och då, vill jag börja med att be om ursäkt är jag är så förfärligt, okristligt, olidligt dålig på att uppdatera.
Jag ber om förlåtelse genom att skriva ner lite musik som jag blivit kär i de senaste veckorna, och kanske lysa upp någons tillvaro med lyckan det innebär att hitta ett nytt band man gillar. Okej, here goes!
Laura Marling - Charlie Fink av Noah and the Whales förra flickvän och Marcus Mumfords nuvarande, var tidigare med i NatW och har samarbetat med båda banden på deras olika skivor. Det är alltså indiefolk/nufolk eller vad man nu vill kalla det för, när den är som allra bäst. Underbara texter och melodier.
Johnny Flynn - Har tidigare pratat om honom som Mumford & Sons förband och har nu börjat lyssna ordentligt. Mer utpräglade folkinfluenser än annan indiefolk men riktigt riktigt bra.
The National - Jag kan bara säga ett ord för att beskriva deras musik: STORT. Låtarna är lugna men samtidigt så mäktiga och kraftfulla. Sångaren har en sån där underbart stor röst, á la Editors Tom Smith.
Här är en liten Spotify-playlist jag gjort med det som jag tycker om allra mest just nu.
Det kan vara så att det här blir det sista inlägget jag skriver i bloggen med det här upplägget. Det är nämligen så att den 14 juni ger jag mig ut på en liten U.K.-turné på 5 veckor, och jag har planer på att göra om den till en reseblogg under den tiden. Det kommer handla om musik då också såklart eftersom jag ska på en festival i Kent och se några band i London, men den kommer handla om andra saker också.
Det var allt för mig. Det är sommar, gå ut och njut!
blue skies are coming
Här är intervjun jag gjorde med Mumford & Sons innan deras spelning i måndags. De var helt enormt trevliga, genuina och äkta killar, och det märktes att de ville ge så bra svar som möjligt på frågorna. Roligt!!!
Igår var jag på Shout Out Louds på Kägelbanan. Det var såklart grymt som vanligt, fokuserat och tajt, stämningsfullt och svängigt på samma gång. Det som alltid är roligt med Shout Out Louds spelningar är att man verkligen ser hur inne de är i musiken, att de verkligen menar det som de spelar och vill förmedla det på allra bästa sätt. Ibland kanske man kan tycka att det blir lite för inåtvänt dock, det blir snålt med mellansnack och publikkontakt. Men det drar inte ner betyget nämnvärt alls, musiken får tala för sig själv, och ibland är det väldigt skönt.
På onsdag blir det besök till Kägelbanan igen, då för att se Noah and the Whale. Pepp!
that far off feeling, that up close kind of ache
Cykla i nerförsbacke en solig vårdag
Arcade Fire - Neighborhood #3 (Power Out)
Mumm-Ra - These Things Move in Threes
På väg hem sent en vinterkväll
Cajun Dance Party - No Joanna
Death Cab For Cutie - What Sarah Said
Monsters of Folk - Map of the World
Death Cab For Cutie - What Sarah Said
Monsters of Folk - Map of the World
Olycklig kärlek
Kings of Leon - Closer
Mumford & Sons - White Blank Page
Mystery Jets - Behind the Bunhouse
U2 - So Cruel
The Airborne Toxic Event - Wishing Well
Mumford & Sons - White Blank Page
Mystery Jets - Behind the Bunhouse
U2 - So Cruel
The Airborne Toxic Event - Wishing Well
Refränger eller slut som får en att tappa andan
Snow Patrol - It's Beginning To Get To Me
U2 - All I Want is You
The Killers - Bling (Confessions of a King)
Possibilities are limitless
Just give me something that's more than this
One shot, and I'll never miss
U2 - All I Want is You
The Killers - Bling (Confessions of a King)
Possibilities are limitless
Just give me something that's more than this
One shot, and I'll never miss
i'd kill for an adventure
Men det handlar också om så mycket mer än att bara stå längst fram. För mig så hjälper själva kön mig att förbereda mig mentalt för konserten. Hela tiden som jag köar spenderas med att tänka på bandet man ska se, prata om dem, lyssna på dem. Istället för att bara kastas in i stämningen och musiken från att ha gjort andra, vardagliga saker, som man gör om man inte köar, så har jag i timmar och dagar sett fram emot, längtat efter och förberett mig inför just de timmarna som konserten pågår. Jag minns när jag såg Bruce Springsteen i Globen 2007, första gången jag såg honom med E Street Band. Det var en måndag i december och jag skolkade från skolan för att kunna vara på plats utanför Globen vid 6-tiden på morgonen. Jag skulle gå ensam på konserten och minns att många hade tyckt det varit konstigt och tyckt lite synd om mig för att jag skulle köa så länge och gå på konserten alldeles ensam. Men jag tyckte det var fantastiskt. Fick nummer 49 på handen och gick och satte mig på golvet inne i köpcentret vid Globen, läste en bok, lät timmarna gå och bara existerade. Desto närmare konserten kom, desto mer närvarande, förväntansfull och pirrig blev jag. Sen fick vi till slut komma in, jag fick en plats längst fram, precis under min stora idol Clarence "Big Man" Clemons, och upplevde en av de bästa konserterna någonsin.
Och den sista, men knappast minsta, anledningen till att köa är självklart gemenskapen, vännerna och den underbara stämningen. Man kan alltid veta säkert att man har åtminstone en sak gemensamt med de andra i kön, vilket gör att det alltid finns saker att prata om. Man kommer närmare vänner man redan har och lär känna nytt, skönt folk. Jag har otaliga vänner och bekanta som jag träffat i konsertköer. Det bästa exemplet är självklart kön till U2:s biljettsläpp förra våren och sedan den veckolånga kön till själva konserten i somras. I biljettkön blev det med en gång bra stämning och efter runt 20 timmar tillsammans i minusgrader utanför Globens biljettkassa hade vi som var först i kön bestämt oss för att köa tillsammans i Göteborg. Planeringsmöten och köp av tågbiljetter följde under våren och till sist kom sommaren och slutet av juli. 12 stycken var vi som åkte ner tillsammans för att slå oss ner på en gräsplätt ovanpå biografen Bergakungens Sal några hundra meter från Ullevi. I 6 dagar utstod vi åskstormar, lagade mat på spritkök, duschade på ett närbeläget badhus och väntade, väntade. Vi gjorde nya bekantskaper med andra fina köare och stämningen blev bara bättre ju närmare konserten vi kom. Såhär i efterhand kan jag säga att det är nog en av de bästa veckorna i mitt liv.
Det var alldeles för länge sedan den senaste konsertkön och efter denna minnesresa saknar jag det verkligen. Tycker det är på tiden att Springsteen tar sig hit igen, är ju nästan ett år sen han var här sist. Inte okej!
Till sist tänker jag utse en veckans låt: Monsters of Folk - Ahead of the Curve. Lyssna på Spotify.
Well I was brave, and unique
Intelligent, a snowflake
I could have been a hero
i had the blues but I shook them loose
Dagen som följde gick jag runt och var allmänt deprimerad, kunde inte fatta hur jag kunde ha missat att de skulle komma. Jag skrev ett långt, vädjande mail till Debaser och frågade om de inte kunde flytta konserten från Slussen till Medis. Alla skulle ju tjäna på det - bandet skulle få större publik, Debaser skulle tjäna mer pengar i och med att det skulle komma mer folk, och fler fans skulle få chans att se bandet. Men fick ett svar, en mening långt: "Tyvärr kommer vi inte flytta den spelningen som det ser ut." Varför inte?! - undrar jag! Enligt deras hemsida är det inget annat inbokat på Medis den kvällen.
Dagen efter det får jag dock ett mail som orsakar mitt humör att tvärvända igen. Min underbara pappa har på ett lite magiskt sätt lyckats fixa biljetter ändå! Så den 12 april ska jag se Mumford & Sons på Debaser Slussen. YES!!!
Var bara tvungen att berätta denna historia, för jag är så lycklig! För er som fortfarande inte hört detta fantastiska, genialiska band - lyssna nu!
Eftersom jag i det här inlägget redan brutit mot mitt löfte om att inte skriva om "personlig skit" på denna blogg så tänker jag ta tillfället i akt att göra reklam för mitt bands första spelning! Lördag den 27 mars spelar vi, Pocket Parking, och Stalking Marcel på fritidsgården på Duvnäsgatan 14. Det drar igång vid 19 och det är självklart gratis inträde!
Mumford får avsluta detta inlägg med några visa ord:
There will come a time, you'll see, with no more tears
And love will not break your heart, but dismiss your fears
Get over your hill, and see what you find there
With grace in your heart and flowers in your hair
my list
Det är roligt att göra listor. Speciellt listor om 5.
5 bästa konserterna jag varit på
1. Coldplay, Globen, 18 september 2008
2. U2, Ullevi, 1 augusti 2009
3. Bruce Springsteen, Globen, 10 december 2007
4. Bloc Party, Cirkus, 24 februari 2009
5. Snow Patrol, T in the Park, 12 juli 2009
5 bästa albumen under 2000-talet
5 band och artister jag skäms mycket eller lite över att ha tyckt om en gång i tiden
1. My Chemical Romance
2. Fall Out Boy
3. Panic! At the Disco
4. Uno Svenningson
5. The Offspring
5 bästa partylåtarna
5. MGMT - Kids
5 snyggaste albumomslagen
1. U2 - Achtung Baby
2. Bloc Party - Intimacy
3. Mumford & Sons - Sigh No More
4. Mystery Jets - Twenty One
5. Klaxons - Myths of the Near Future
5 mest ångestfyllda låtarna
Hela 12 låtar jag blir som gladast av, kändes tråkigt att bara skriva 5!
the comeback
Jag hade i princip bestämt mig för att lägga ner med det här bloggandet, kändes inte som om jag hade tid eller fick ur mig så mycket vettigt. Men efter lite påtryckningar från diverse personer så ska jag ge det ett nytt försök.
Tänkte börja med en kort recension av Shout Out Louds nya album "Work" som kom ut förra veckan. Jag var på släppet på Pet Sounds och såg dem spela 3-4 låtar live vilket var väldigt härligt. Adam ser alltid så nervös och bortkommen ut på scen, men å andra sidan sjunger han enormt bra och lever sig in så mycket i musiken så det gör inte så mycket, det blir mest charmigt.
På det nya albumet har de skalat av sin musik ganska mycket. Det storslagna som fanns i många låtar på förra albumet "Our Ill Wills" är borta och musiken är enklare och mer "back to the basics". Till viss del saknar jag det lyckoframbringande, sprudlande soundet men samtidigt så tycker jag att de har mognat i sitt uttryck och framförallt texterna är mer djupgående än tidigare. Det finns några guldkorn på skivan, jag har fastnat för de två singlarna "Fall Hard" och "Walls" samt för första låten "1999" och näst sista låten "Show Me Something New". Dock kanske jag hade önskat att lite fler låtar verkligen gjorde intryck och satte sig på huvudet. Men det känns som om albumet verkligen kan lyfta live med ett större, maffigare sound, och jag ser fram emot den 17 april på Kägelbanan!
Lyssna på Work på Spotify. Ladda ner Work.
Sen har jag upptäckt två bra band på sistone som jag vill dela med mig av!
The Boxer Rebellion - Kraftfull, riktigt cool och ganska nyskapande indierock.
Tyvärr finns deras album inte på Spotify men lyssna på myspace eller ladda ner det.
Mumm-Ra - Härlig, feel-good indiepop när den är som bäst.
Nu ska jag lyssna på Good Shoes nya album som jag helt missade när det släpptes i januari!
all you people are vampires
Hittills har den här bloggen mest handlat om saker jag gillar och positiva saker jag upplevt. Men jag tänkte spinna vidare lite på denna negativa spiral som började med det förra inlägget, och skriva om lite saker som jag faktiskt inte gillar, och framförallt varför jag inte gillar dem. Det finns många band som man kanske tycker att jag "borde" gilla, som många med liknande musiksmak gillar väldigt mycket, som jag helt otippat tycker antingen väldigt illa om, eller bara har lite svårt för. Jag börjar med ett praktexempel...
Pete Doherty. (& Babyshambles)
Denna snubbe har jag verkligen inte ett enda gott ord att säga om. Han representerar allt som är fel med musikvärlden. Nu kanske vissa tror jag är jätteproper och anti allt vad alkohol och droger heter, så är inte fallet. Men jag tycker heller inte att det är det coolaste som finns i hela världen. Det är coolare att kunna spela gitarr och att sjunga riktigt bra, två talanger som Petey här ovanför inte besitter tyvärr. Möjligtvis gjorde han det en gång i tiden, och kunde därför tillföra något när han spelade med Libertines, men de hjärncellerna måste försvunnit rätt snabbt.
The Hives
Visst är det bra med självförtroende och visst är det viktigt att tro på sig själv, men det finns något som heter ödmjukhet också. Sen är det också roligt när alla låtar inte låter exakt likadant. Enough said.
Kent
Jag kan erkänna att han skriver fina texter. Jag kan erkänna att de är duktiga på det de gör. Men alltså...
1. Melankoli, javisst, men ibland måste man få vara glad också.
2. Jag har väldigt svårt för band som sjunger på svenska.
3. De är ju så överskattade att det är pinsamt!
Mando Diao
Oasis är på många sätt en kopia av Beatles, men oftast en bra kopia, och de har mycket eget också. Mando Diao är en dålig kopia av det dåliga Oasis, som är en kopia av Beatles. Nu blev det krångligt, men ja... En dålig kopia av en dålig kopia av något väldigt bra, är inte något som är värt att lyssna på. De har tagit Oasis attityd och deras sound, men de saknar kapaciteten att göra riktigt bra låtar.
Ännu mindre respekt har jag för broderbandet Sugarplum Fairy, är kanske värt att nämna.
Det var allt jag kunde komma på för denna gång, men det finns säkert fler! Jag glömde utse veckans låt förra söndagen så jag tar mig friheten att utse två veckans låtar idag :)
Dagens citat blir från Mystery Jets och låten "Flakes":
"The trouble with dreams is they're not what they seem
'Cause when you're awake, they fall through your fingers in flakes."
when anger shows
Jag är arg. Förbannad. Det är inte första gången jag är arg av den här anledningen, verkligen inte, men nu blev det för mycket på samma gång!
24 februari: The Temper Trap på Debaser. 18-årsgräns.
25 februari: Miike Snow på Berns. 18-årsgräns.
1 april: Does it Offend You, Yeah? på Debaser. 18-årsgräns.
17 april: Shout Out Louds på Kägelbanan. 18-årsgräns.
5 maj: Editors på Berns. 18-årsgräns.
Vera Gulbrandsen blir 18 år: 18 september.
VARFÖR?!?!
yes. perfect things do exist.
Det finns en låt, en låt som jag kan lyssna på hur många gånger som helst, och den blir aldrig sämre. Den här låten har en text som för mig är den finaste dikt som någonsin skrivits. Oavsett vilken sinnesstämning jag är i, glad, ledsen, arg, hoppfull, besviken, så känns det alltid som om låten är skriven för just det ögonblicket när jag lyssnar på den. Denna låt har många gånger hjälpt mig, tröstat mig och fått mig att inse saker jag inte kunnat inse på egen hand.
När jag upplevde den live för första gången i somras så lockade den fram känslor som jag inte visste att man kunde få av musik...
Det här är den Ultimata Låten. Lyssna till slutet, det är värt det.
Is it getting better, or do you feel the same?
Will it make it easier on you now, you got someone to blame?
One love, one life
When it's one need, in the night
One love, we get to share it
Leaves you baby if you don't care for it
Did I disappoint you, or leave a bad taste in your mouth?
You act like you never had love, and you want me to go without
Well, it's too late, tonight
To drag the past out into the light
We're one, but we're not the same
We get to, carry each other, carry each other, one...
Have you come here for forgiveness, have you come to raise the dead?
Have you come here to play Jesus, to the lepers in your head?
Did I ask too much, more than a lot?
You gave me nothing, now it's all I got
We're one, but we're not the same
Well we hurt each other, then we do it again
You say love is a temple, love a higher law
Love is a temple, love the higher law
You ask me to enter, but then you make me crawl
And I can't be holding on to what you got
When all you got is hurt
One love, one blood
One life, you got to do what you should
One life with each other, sisters, brothers
One life, but we're not the same
We get to carry each other, carry each other
One
I found the cure for a broken heart
Ett av banden jag blir allra gladast av att lyssna på, The Wombats, har släppt en ny singel! Tyvärr finns ingen video ännu på youtube, bara i väldigt litet format på deras hemsida. Men jag länkar till en nedladdning av låten i slutet av inlägget.
Enligt deras hemsida har de 17 nya låtar klara och jobbar hårt i studion så förhoppningsvis får vi snart ett nytt album av detta underbara band. Singeln "My Circuitboard City" är bra, men inte riktigt i klass med de bästa låtarna på det första albumet. Andra skivan är alltid svår att göra, speciellt när den första är så bra, och blivit så hypad som "A Guide to Love, Loss and Desperation" har blivit. Men jag tror fortfarande stenhårt på denna engelsk-norska trio och väntar spänt på att få höra hur resten av de nya låtarna låter! Dessutom så betyder ett allbumsläpp i princip alltid en efterföljande turné och jag är minst sagt taggad på att få uppleva partyspelningen på Debaser 2008 en gång till!
Klicka här för att ladda ner "My Circuitboard City".
Klicka här för att ladda ner "A Guide to Love, Loss and Desperation".
please forgive me
Halva det förra inlägget med 2009 i musik har mysteriskt försvunnit, utan att jag har rört någonting... Så halva sommaren och hela hösten saknas. Någon gång kanske jag skriver det igen men nu är jag alltför bitter för att orka med det.
Ikväll blir det myskonsert på Cirkus med David Gray! Fick fancy menybiljetter i julklapp av pappa så vi får först maffig middag och sen jättebra platser. Pepp!
Senaste albumet Draw the Line är riktigt bra, inte i klass med White Ladder men fortfarande snäppet bättre än hans andra skivor. Återkommer imorgon med en recension av konserten som jag har relativt höga förhoppningar på.
Här spelar han sin första singel "Shine" på The Point i Dublin.
Då var det dags för de första utmärkelserna på den här bloggen!
Veckans låt: "What if" av Bombay Bicycle Club. Klicka här för att lyssna på den på youtube.
Månadens album: "Sigh No More" av Mumford & Sons. Klicka här för att ladda ner det från piratebay.
Dagens citat blir från låten "Wishing Well" av The Airborne Toxic Event:
"The air is thin, it blows through your skin and you feel like something is about to begin."
2009 i musik
Innan det har gått för långt in på 2010 så att det blir för sent för att göra det, tänkte jag sammanfatta musikåret 2009 som jag upplevde det.
Först några saker jag har bestämt mig för ska finnas på den här bloggen: sista dagen i varje månad ska jag utse månadens album, sista dagen i varje vecka (varje söndag) ska jag utse veckans låt, och sist i varje inlägg kommer ett litet dagens citat :)
Så... det finns ingen tvekan om att 2009 kommer gå till historien som ett stort musikår för min del. Massor av bra band släppte nytt, och de band som precis släppt under hösten 2008 skulle ut och turnera. Jag hade en oförglömlig musiksommar under vilken jag bland annat åkte på min första festival och såg mitt favoritband alla kategorier, U2, första gången live under två kvällar på Ullevi.
- Vår -
Bruce Springsteen - Working on a Dream släpptes 27 januari
Ännu ett album med E Street Band och jag är inte den som klagar. Även om Magic var ett klart bättre album och detta kändes mer som en anledning att fortsätta turnera så finns det ändå flera guldkorn på denna skiva. Bland annat sista låten, "The Wrestler" som är skriven till filmen med samma namn.
Franz Ferdinand - Tonight: släpptes 28 januari
Detta är ett album som jag verkligen hade längtat efter, jag hade lyssnat sönder deras två första skivor och det var 4 år sedan You Could Have It So Much Better släpptes. Men Tonight: visade sig värt att vänta på. Jag minns att jag lyssnade i princip konstant på detta album i typ 2-3 veckor sedan det släppts. De har på det här albumet utvecklats på ett mycket positivt sätt, de har kvar sitt gamla sköna sound som man känner igen sig i, men har börjat experimentera och blivit mycket mer mångsidiga.
Bloc Party live på Cirkus den 24 februari
En konsert som jag håller som bland de bästa jag varit på. Jag tror nästan aldrig jag upplevt någon liknande scennärvaro och spelglädje som då, blandat med otroligt starka och känslofulla stunder. Det nya albumet "Intimacy" som släppts ett par månader tidigare är riktigt, riktigt bra och live blev låtarna nästan ännu bättre. Bandet var otroligt taggat och det kändes som om de verkligen njöt av att vara där och spela. Min teori är att det var längesen de spelade på en såpass liten arena som Cirkus, och uppskattade närheten och intimiteten till publiken. Spelningen de gjorde på main stage på T in the Park senare under sommaren var inte i närheten av detta.
En höjdpunkt var när Kele efter första extranumret kom ut på scen i en stor, röd security-parkas och kollade igenom fickorna där han hittade bland annat en halväten Marabou chokladkaka och Jens Lapidus Snabba Cash! Sen skadade det inte att jag hade en grym plats längst fram i mitten, fick tafsa på Kele upprepade gånger när han crowd-surfade och fick setlisten när konserten var slut!
U2 - No Line on the Horizon släpptes 27 februari
Man kan längta, och så kan man LÄNGTA. U2 är som sagt mitt absoluta favoritband, alla kategorier, och jag hade en period i 12-13 årsåldern när hela jag var bara U2. Jag tänkte, jag pratade, jag lyssnade, jag läste, jag tittade på U2. Men det finns en gräns på hur länge man kan vara såpass besatt av ett band, och så småningom när det visade sig att det aldrig kom något nytt album eller någon turné så började jag sakta öppna ögonen även för annan musik. Men så då, när jag knappt lyssnat på dem på ett år eller så och ett nytt album kändes som en gammal dröm som aldrig gått i uppfyllelse. Då kommer det! Och ja, jag skulle väldigt gärna vilja säga att det var värt att vänta så länge. Men det var inte riktigt det. Det var självklart bra, det är trots allt U2 vi talar om, men det var inte tillräckligt bra i förhållande till all den väntetiden. Albumet känns lite som en sammanfattning av allt de gjort sedan 80-talet och det finns flera riktigt bra spår. Bland annat titelspåret, "Moment of Surrender" och "I'll Go Crazy if I Don't Go Crazy Tonight". Men så finns det även låtar som första singeln "Get on Your Boots" som verkligen inte håller upp till den standard jag sätter för Världens Bästa Band.
Franz Ferdinand live på Cirkus 21 mars
Man sammanfatta denna spelning med ett ord: party! Publiken var galet taggad och låtarna från det nya albumet var väldigt bra hoppmaterial. Stämningsmässigt var det underbart, men med den fantastiska Bloc Party-spelningen i färskt minne så får inte bandet högsta betyg. Det kändes lite för mycket som att det var ännu en kväll på jobbet för dem och det märktes att de inte gav allt, att de höll igen en hel del energi.
Paolo Nutini - Sunny Side Up släpptes 1 juni
Min favorit singer/songwriter släppte nytt och det var bra, riktigt bra. Efter det här albumet känns det lite konstigt att kalla honom singer/songwriter för "Sunny Side Up" är en salig blandning av olika genrer. Lite soul, lite country, lite blues... Innehållet lever upp till namnet i alla fall, det finns få skivor jag blir gladare av än denna!
- Sommar -
Bruce Springsteen live på Stadion 5 juni
Jag såg Bossen live för 5:e gången i ordningen. Denna gång fick stadion äran att vara värd till Bruce hela 3 kvällar i början av juni. Jag såg honom bara den andra kvällen, men de andra två kvällarna kunde jag höra honom genom mitt sovrumsfönster. Det var underbart, som vanligt, fantastisk stämning, som vanligt, oslagbar energi och oslagbart publikfrieri, som vanligt. 12 timmars köande i spöregn var det självklart värt, enda besvikelsen var att han inte tog min "Rosalita Wants To Come Out Tonight"-skylt...
T in the Park 8-12 juli i Skottland
Det var dags för min första festival, och jag började självklart litet och försiktigt med T in the Park och nära 100 000 besökare! För att sammanfatta vistelsen kan jag säga att på fyra dagar såg jag 15,5% av alla artister i mitt iTunesbibliotek live. Det tycker jag räknas som en lyckad festival.
Några minnesvärda stunder:
Lyckades norpa åt mig Caleb Followills plektrum under Kings of Leon-spelningen, som för övrigt är de två timmar i mitt liv som jag varit mest ihop-pressad. Trycket var helt insane, har aldrig varit med om något liknande på en konsert. Jag stod längst fram vid staketet, folk svimmade konstant till höger och vänster om mig och jag hade ont i revbenen i säkert en månad efteråt! Men en grym spelning var det, förstördes dock lite på slutet av att Caleb lackade på att det var dåligt ljud, dängde in sin gitarr i bastrumman, gick av scenen och sen blev det inga extranummer...
Fick se hur 80 000 åskådare gjorde Brandon Flowers tårögd under The Killers spelning. Han hade ett jättefint mellansnack om hur T in the Park var som att komma hem för dem, för de hade spelat där varenda år sedan de börjat sin karriär, första gången i det minsta lilla tältet och nu på main stage.
Såg Foals inne i ett litet, rökigt, svettigt tält och det var allmänt fantastiskt.
Det starkaste minnet och även den bästa konserten på hela festivalen blev, lite otippat, Snow Patrols spelning den sista kvällen. Hade glömt min kärlek till det här bandet lite eftersom deras senaste album hade varit något av ett fiasko. Men de skippade det mesta av de nya låtarna den här kvällen och var bara helt underbara. Gary Lightbody verkade överlycklig och sjöng nästan gudomligt bra. Det var lycka men samtidigt känslofullt och det gled en och en annan tår nerför kinden några gånger. Och när de körde halva "Run" med bara Garys gitarr och 80 000 pers som sjöng texten i kör hade jag goose bumbs som aldrig förut.
to get to know yourself, you gotta run away
Under de senaste veckorna har det enda svenska bandet jag tycker om riktigt ordentligt släppt två nya singlar+videos.
De är inte kända för att vara särskilt produktiva - 2003 kom debutalbumet "Howl Howl Gaff Gaff", därefter dröjde det 4 år tills nästa album kom, "Our Ill Wills". Men dessa två album är enligt mig nära nog mästerverk, så då kan man gott vänta lite! Men nu om knappt en månad är det äntligen snart dags igen - Work släpps den 23 februari och enligt mig bådar de nya låtarna väldigt gott.
Här är Shout Out Louds med Walls och Fall Hard!
Något jag sörjer enormt är att jag inte kommer kunna se dem när de spelar på Kägelbanan den 17 april då det är 18-årsgräns... Har sett dem två gånger tidigare, en gång på en matinéspelning på Debaser Medis och en gång på Popaganda 2008. Speciellt spelningen på Debaser har stannat kvar som ett av de finare konsertminnena jag har, det var otroligt intimt och energifyllt och jag skulle verkligen, verkligen vilja se dem igen. Men icke!
Jaja, någon gång ska jag skriva ett helt inlägg om allt som är fel med att ha åldersgräns på spelningar och hur det borde vara istället. Men det här inlägget är tillägnat världens bästa svenska band. Namnet tåls att skriva igen. SHOUT OUT LOUDS!
et tu, vera?
Ja, jag vet att jag är sådär 2-3 år efter alla andra. Men nu har stunden kommit, och även jag har blivit "en såndär bloggare"...
Jag har legat hemma sjuk i några dagar och idén slog mig igår natt när jag låg och försökte sova. Jag insåg att jag faktiskt har en massa tankar och känslor som jag vill nå ut med och därför startade jag denna blogg för att kunna dela med mig av min enorma visdom till omvärlden.
Det är tänkt att jag mest kommer skriva om musik, vad jag gillar och vad jag inte gillar, konserter och festivaler som jag varit på och inte varit på, nya skivor som har släppts eller ännu inte släppts och allt annat musikrelaterat jag har i huvudet.
Just nu finns det massor av planer och idéer härinne på vad jag ska skriva om, men risken finns ju självklart att det inte blir något mer alls efter det här, vi får se var det leder helt enkelt!
Vad gäller namnet på bloggen så är det taget ur ett citat av denna månads favoritband Mumford & Sons. Hela citatet lyder "Where you invest your love, you invest your life". Jag tycker att det på ett så enkelt och kortfattat sätt förklarar vad kärlek betyder för oss människor och vad vi förväntar oss av den. För kärlek är faktiskt som en sorts investering. När vi ger någon eller något kärlek så förväntar vi oss att få något tillbaka, det behöver inte vara från den eller det vi ger kärlek utan det kan bara vara att vi får ut något av det från oss själva. Vad gäller den andra halvan av citatet så är det också så otroligt sant, för om man älskar något av hela sitt hjärta så tenderar ens liv att kretsa till stor del kring just detta.
På sistone har jag känt att mitt liv behövt någonting mer att kretsa kring, så därför investerar jag nu lite kärlek i den här bloggen och hoppas på att få något tillbaka.
Jag tänkte avsluta detta första inlägg med lite musik som just nu spelas varmt i mina högtalare (klicka på namnet för att komma till deras myspace):
Eftersom alla sätt att skriva under på känns extremt klyschiga så skippar jag allt vad "Peace out", "Hare gött" och "Over and out" heter och skriver bara
-Vera
