Så, klockan 16.00 infinner vi oss på Debaser Slussen, jag själv smått illamående och skakis men väldigt, väldigt taggad. Vi hälsar på några skivbolags/manager-människor som berättar att bandet är lite försenade och att vi kan sitta ner och vänta så länge. Jag hade aldrig varit på Debaser Slussen tidigare, men tyckte om det med en gång. Efter en stund började det komma in folk genom bakvägen bärandes på instrument, förstärkare och andra oidentifierbara lådor och snart kommer även bandet in bärandes på instrument och en stor, mystisk kastrull med en sladd, typ som en riskokare, som jag aldrig förstod meningen med.

När allt var inburet var det dags för intervjun och vi blev tilldelade Winston (banjo, elgitarr, körsång) och Ben (keyboard, sång) medan Marcus (gitarr, sång) och Ted (bas) pratade med några andra journalister. De var hur gulliga, trevliga och artiga som helst, fanns inte en smula divighet eller överlägsenhet någonstans. Jag blev enormt glad över detta, för jag beundrar verkligen musiker som är ödmjuka och inte låter framgången gå dem åt huvudet. Och det här är ändå ett band som på bara några månader gått från att spela "in the toilets of London" (enligt Winston själv) till att toppa listor så långt borta som i Australien. Jag kommer posta hela intervjun här om ett par dagar så fort den är redigerad och nedskriven. Pappas intervju kan ni höra om 1-2 veckor i programmet Folke i P2.

Kl 19 i tid för insläppet var vi igen på plats utanför Debaser. Jag var nervös igen för jag hade ju i princip aldrig varit på en konsert utan att köa tidigare, vilket låter ganska roligt får jag erkänna. Men det var en absolut totalt onödig nervositet eftersom det visade sig att det var ca 6-8 personer utanför när dörrarna öppnades, och de gick inte direkt och ställde sig framför scenen för att hålla platser. Jaja, man lär sig något nytt varje dag. När det börjar närma sig 20.30 då förbandet Johnny Flynn and The Sussex Wit skulle gå på så får jag syn på en tjej från min skola som också är där med sin pappa, så vi börjar prata och det visar sig senare att vi gått i samma grundskola och en massa andra trevliga saker, men det är en annan historia. Eftersom pappa inte är ett stort fan av att stå längst fram på konserter var det i alla fall väldigt trevligt eftersom det här betydde att jag fick sällskap under konserten.

Johnny Flynn & The Sussex Wit var helt nya för mig, men en väldigt rolig överraskning eftersom de var riktigt bra! Bandet var enormt duktiga musiker och låtarna finstämda, dynamiska, traditionella men ändå nyskapande.

Sedan var det dags, äntligen dags, för Mumford. De möttes av ett stort jubel av det helt löjligt slutsålda Debaser och såg positivt överraskade ut över responsen, stod någon halv minut och tog in stämningen och sen drog de igång albumets öppningslåt Sigh No More. Redan när den var slut kände jag ett enormt "WOW, det här kommer bli något speciellt". Även på de bästa konserter med de bästa liveartisterna tar det ett par låtar innan publiken är hundra procent med och bandet är helt varma i kläderna. Inte igår, det var maximal energi, närvaro, fokus, glädje och utstrålning från start. Både från bandet och från publiken. Min kommentar efter första låten var "Herregud. Det där räckte ju nästan, de behöver inte spela mer, jag är nöjd". Men samtidigt ville jag ha mer, mycket mer, jag ville att det skulle hålla på för evigt.