if you give a little love, you can get a little love of your own
Foto: Andreas Frantz
Noah and the Whale var en man kort igår på Kägelbanan, gitarristen Fred Abott var strandad i England p.g.a. vulkanutbrottet. Detta märktes inte nämnvärt, annat än att bandet var om möjligt ännu mer lågmälda än på skiva, och arrangemanget ändrades på den enda glada låten på nya albumet, "Love of an Orchestra", till ännu en lugn, finstämd låt.
Konserten inleddes med en låt från förra skivan, "Give a Little Love", som satte en fin stämning för resten av kvällen. Sedan följde en rad låtar från nya skivan "The First Days of Spring" som till stor del handlar om sångaren Charlie Finks avslutade förhållande med Laura Marling, och är fyllt till bredden av brustna hjärtan, melankoli och ångest. Och live var det vackert, helt enormt vackert. Rysningar och tårade ögon växlade av varandra och i vissa låtar stod jag och bara blundade och njöt. Fink tog dock inte sig själv på alldeles för stort allvar, han avslutade många av de deppigaste låtarna med ett busigt litet leende och ett extra slag på gitarren, vilket gav ett skönt, avslappnat "I'm really over this but the songs are still good"-intryck.
Noah and the Whales musik är sådan musik som måste vara så svår att spela live. Det finns ingen ljudmatta som kan gömma slarv eller misstag, utan allt hörs, varenda sträng, ackord, ton och cymbalslag. Och allting satt perfekt igår, vilket jag tycker är väldigt imponerande.
Mot slutet blev det lite mer drag med de lite äldre låtarna som uppskattades mycket av publiken. Lite besviken blev jag dock på den på skiva så livssprudlande sommarhymnen "5 Years Time" som saknade både ukelele och lite av sin solskensstämning, även om det var den låt som fick mest jubel från publiken. Desto mer drag var det i "Rocks and Daggers" och "2 Atoms in a Molecule" där publiken fick hjälpa till att köra i refrängen istället för den saknade Fred Abott.
Konserten avslutades majestätiskt med introspåret på den nya skivan med samma namn och jag gick därifrån till bredden fylld av kärlek och en allmänt hoppfull inställning till livet.
You know, in a year
It's gonna be better
You know, in a year
I'm gonna be happy
blue skies are coming
Här är intervjun jag gjorde med Mumford & Sons innan deras spelning i måndags. De var helt enormt trevliga, genuina och äkta killar, och det märktes att de ville ge så bra svar som möjligt på frågorna. Roligt!!!
Igår var jag på Shout Out Louds på Kägelbanan. Det var såklart grymt som vanligt, fokuserat och tajt, stämningsfullt och svängigt på samma gång. Det som alltid är roligt med Shout Out Louds spelningar är att man verkligen ser hur inne de är i musiken, att de verkligen menar det som de spelar och vill förmedla det på allra bästa sätt. Ibland kanske man kan tycka att det blir lite för inåtvänt dock, det blir snålt med mellansnack och publikkontakt. Men det drar inte ner betyget nämnvärt alls, musiken får tala för sig själv, och ibland är det väldigt skönt.
På onsdag blir det besök till Kägelbanan igen, då för att se Noah and the Whale. Pepp!
love will not betray you, dismay or enslave you - it will set you free.
Foto: rockfoto.se
Igår var jag på den bästa konserten i mitt liv. Jag tycker att bara den meningen säger en hel del, men jag ska försöka utveckla det till något med mer substans. Någon ren recension tror jag dock inte jag kan skriva. Det var för bra, för personligt och för intimt. Jag tror att jag bara berättar om min underbara dag istället. Som jag berättade tidigare hade min pappa fixat biljetter till konserten trots att den var utsåld, på ett "magiskt" sätt. Han hade förstås fixat pressbiljetter. Dessutom försökte vi få en intervju med bandet, men fick inget klart besked förrän igår, bara några timmar innan. Vi skulle infinna oss på Debaser Slussen klockan 16 för en intervju. Jag blev helt obeskrivligt nervös, men gjorde mitt bästa för att samla mig och förbereda bra frågor för att kunna göra ett någorlunda bra intryck.Så, klockan 16.00 infinner vi oss på Debaser Slussen, jag själv smått illamående och skakis men väldigt, väldigt taggad. Vi hälsar på några skivbolags/manager-människor som berättar att bandet är lite försenade och att vi kan sitta ner och vänta så länge. Jag hade aldrig varit på Debaser Slussen tidigare, men tyckte om det med en gång. Efter en stund började det komma in folk genom bakvägen bärandes på instrument, förstärkare och andra oidentifierbara lådor och snart kommer även bandet in bärandes på instrument och en stor, mystisk kastrull med en sladd, typ som en riskokare, som jag aldrig förstod meningen med.
När allt var inburet var det dags för intervjun och vi blev tilldelade Winston (banjo, elgitarr, körsång) och Ben (keyboard, sång) medan Marcus (gitarr, sång) och Ted (bas) pratade med några andra journalister. De var hur gulliga, trevliga och artiga som helst, fanns inte en smula divighet eller överlägsenhet någonstans. Jag blev enormt glad över detta, för jag beundrar verkligen musiker som är ödmjuka och inte låter framgången gå dem åt huvudet. Och det här är ändå ett band som på bara några månader gått från att spela "in the toilets of London" (enligt Winston själv) till att toppa listor så långt borta som i Australien. Jag kommer posta hela intervjun här om ett par dagar så fort den är redigerad och nedskriven. Pappas intervju kan ni höra om 1-2 veckor i programmet Folke i P2.
Kl 19 i tid för insläppet var vi igen på plats utanför Debaser. Jag var nervös igen för jag hade ju i princip aldrig varit på en konsert utan att köa tidigare, vilket låter ganska roligt får jag erkänna. Men det var en absolut totalt onödig nervositet eftersom det visade sig att det var ca 6-8 personer utanför när dörrarna öppnades, och de gick inte direkt och ställde sig framför scenen för att hålla platser. Jaja, man lär sig något nytt varje dag. När det börjar närma sig 20.30 då förbandet Johnny Flynn and The Sussex Wit skulle gå på så får jag syn på en tjej från min skola som också är där med sin pappa, så vi börjar prata och det visar sig senare att vi gått i samma grundskola och en massa andra trevliga saker, men det är en annan historia. Eftersom pappa inte är ett stort fan av att stå längst fram på konserter var det i alla fall väldigt trevligt eftersom det här betydde att jag fick sällskap under konserten.
Johnny Flynn & The Sussex Wit var helt nya för mig, men en väldigt rolig överraskning eftersom de var riktigt bra! Bandet var enormt duktiga musiker och låtarna finstämda, dynamiska, traditionella men ändå nyskapande.
Sedan var det dags, äntligen dags, för Mumford. De möttes av ett stort jubel av det helt löjligt slutsålda Debaser och såg positivt överraskade ut över responsen, stod någon halv minut och tog in stämningen och sen drog de igång albumets öppningslåt Sigh No More. Redan när den var slut kände jag ett enormt "WOW, det här kommer bli något speciellt". Även på de bästa konserter med de bästa liveartisterna tar det ett par låtar innan publiken är hundra procent med och bandet är helt varma i kläderna. Inte igår, det var maximal energi, närvaro, fokus, glädje och utstrålning från start. Både från bandet och från publiken. Min kommentar efter första låten var "Herregud. Det där räckte ju nästan, de behöver inte spela mer, jag är nöjd". Men samtidigt ville jag ha mer, mycket mer, jag ville att det skulle hålla på för evigt.
Sedan går minnena in i ett varmt, suddigt lyckodis. Jag vet att jag dansade, sjöng, skrattade, blundade och njöt och tänkte om och om igen "fyfan vad bra det här är!". Men efter 3-4 låtar klarnar det till och jag börjar titta ordentligt på vad det är de gör och lyssna ordentligt på allt som händer i låtarna. Tidigare har jag haft svårt att förstå hur de kan få till ett så maffigt ljud på skivan när de bara är 4 personer och inte ens har någon ordentlig trummis. Live var det om möjligt ännu maffigare och mäktigare, något som jag tror kan förklaras mycket med Bens ofta helt genialiska pianospel. Jag hade knappt lagt märke till pianot på skivan, men nu live insåg jag hur mycket han tillför till ljudbilden. Det och att de alla fyra körar fruktansvärt bra, tror jag är hemligheten. I alla fall en del av den.
Mellansnacken var helt underbara, så avslappnade, skämtsamma och inte förberedda eller uppstyltade på något sätt. Ett exempel: Marcus berättade om hur han hade varit hos frisören samma dag och blivit väldigt nöjd och tyckte att hans nya frisyr var väldigt snygg och originell. Men direkt när han gått ut från frisören ser han en kille med exakt samma frisyr, och några minuter senare en tjej med samma frisyr. Poängen med denna historia var dock att han när han kommit tillbaka sagt till Ted "isn't it nice with short hair, Ted" och Ted hade svarat "yeah, I know!". Men sedan, 6 timmar senare, precis innan spelningen, hade Ted kommit fram och sagt "man, did you get a haircut or something?".
Höjdpunkterna var många, jag ska nämna några av de största. Den kraftfulla "I Gave You All", där alla break och pauser satt så tajt så tajt och Marcus sjöng som en Gud, minst! Under singeln "Little Lion Man" kändes det nästan som om luften omkring oss skulle spricka av all energi som utstrålades av de fyra London-killarna och möttes av allsången och jublet från publiken. Absolut bästa på hela kvällen var "Dustbowl Dance" som var den sista låten innan extranumrena. Marcus satte sig bakom trumsetet och för första och enda gången bytte Winston ut sin banjo mot en elgitarr för att verkligen kunna kötta ur i slutet. Jag sitter och försöker komma på ord som kan beskriva hur det lät och kändes, men det är omöjligt. Jag hade tårar i ögonen när Marcus kom fram till microfonen vid scenkanten på slutet för att sjunga de sista raderna: I went out back and I got my gun, I said "you haven't met me, I am the only son".
De spelade dessutom två nya låtar som var helt fantastiska och bådar väldigt gott för framtiden. Jag kan säga att jag kommer sitta och spela upp minnena från igår om och om igen i mitt huvud, tills de släpper nästa album. Då kommer jag köra det på repeat tills jag kan varenda ord och varenda ton. Jag har ett nytt favoritband, jag menar det. U2 - släng er i väggen.
