181210
161210
Vad gör man när man VET att att-göra-listan är jättemycket för lång för antalet timmar som finns att slutföra den på?
121210
Jag har tvingat iväg min rumpa till ett Starbucks av anledningen att jag trodde att det skulle gå bättre att plugga här. Tji fick jag, eftersom jag sitter här och skriver på denna blogg istället. Till tisdag ska jag ha skrivit en Sv C text samt hålla en psykologiredovisning om en 250 sidor lång bok som jag bara läst första kapitlet i. Till onsdag ska jag ha skrivit en Geografi B uppsats om Stockholms stadsplanering på 3000-4000 ord. Jag har inte börjat. Till tisdag ska jag har skrivit en Samhälle C uppsats om internets roll i Kinas väg till demokrati på 2000-3000 ord. Jag har inte börjat. Men aja, det löser sig väl på något sätt. Det brukar det göra.
I fredags var jag på den bästa konserten jag varit på sen jag flyttade hit - Johnny Flynn på Shepherd's Bush Empire. Vilken skillnad mot den lilla bortkomna pojken jag såg som förband till Mumford på Debaser Slussen i våras! Eller ja, smått bortkommen var han nu med, men bara när det gällde att prata med publiken. Under låtarna visade han och bandet på enorm säkerhet och underbart musikantskap. Och sen gjorde det ju saken ganska mycket bättre när han mot slutet av konserten säger med ett finurligt leende "you're in for a treat tonight" och in på scenen kommer min älskade Laura Marling. De sjunger den oh-så-vackra The Water tillsammans och mina ögon får väldigt svårt att hålla sig torra.
Ikväll är det Frank Turner på Brixton Academy som gäller. Pepp!!!
091210
När man får ligga på rygg på golvet och lyssna på Johnny Flynn istället för att plugga religion, åka tåg utan att bli besviken över att iPodbatteriet tar slut för att man kan fördriva tiden med att spela upp minnen från en vacker helg, somna i någons famn, tänka att man kanske hade fel ändå, tänka att det ändå kommer bli bra till slut. När det bara är 6 skoldagar kvar, 14 dagar tills man får träffa sin familj och 19 dagar kvar tills man får träffa alla sina långtbortavänner. När man får spela musik med fina människor och göra bra ifrån sig och veta att man kommer få göra det snart igen. När man kan vara själv utan att vara ensam för man vet att det finns åtminstone en person man kan smsa och säga mest ingenting.
Då blir man glad.
081210
Jag är varm nu.
011210
Jag är världens sämsta bloggare. Förlåt.
Jag har haft besök av min svarta hund de senaste veckorna. Var inte helt lätt att komma tillbaka efter en helg där varje minut fylldes av vänner och familj och kärlek och skratt. Jag har gottat mig lite i min nedstämdhet och inte gjort något kreativt eller produktivt utan endast tittat på TV och ätit choklad, i princip. Därav bristen på uppdateringar.
Det enda vettiga jag gjort är nog de två konserter jag varit på, Klaxons och Local Natives. Klaxons var party att se, men hade kanske lite för höga förhoppningar. Det var kul så länge det varade men gick därifrån relativt oberörd. Local Natives däremot var 20 gånger bättre än på Way Out West, och där dom var riktigt, riktigt bra. Det var sista spelningen på deras turné och sista spelningen innan de skulle flytta hem till LA efter att ha spenderat ett år i London. De gav allt. Förbandet Cloud Control såg jag på Communion för några veckor sedan och blev kär direkt, så var väldigt kul att få se dem igen.
Senaste veckan har livet dock tittat upp, jag har en ny vän vid namn Benn som jag umgicks med hela förra helgen, sen har vi äntligen repat mer med bandet, och så ser jag fram emot många saker som ska inträffa i december.
Ikväll är det min första spelning med SeaZora på Cecil Sharp House. Är mycket nervös men också extremt taggad. I helgen kommer Josefin och hälsar på, ska bli galet mysigt. Den 10 ska jag se Johnny Flynn, den 12 Frank turner. Den 17 är det jullov. Den 23 kommer familjen. Den 28 åker jag till Stockholm!
