home, that's where the hurt is
Jag är hemma, jag är hemma och jag vill bara åka tillbaka.
Jag borde sparat min gamla bloggdesign för nu är jag ju inte på turné längre och nu måste jag göra om alltsammans.
Vad ska hända med den här bloggen nu? Det vet jag inte.
Om några veckor är det Way Out West, kanske skriver jag lite om det.
Sedan åker jag till Helsinki och tittar på U2, det blir nog några rader om det med.
Men sedan vet jag inte alls vad som ska hända, för få flyttar jag. Flyttar. Flyttar. Flyttar. Flyttar...
dag 30
Idag har jag varit borta exakt en månad och jag är nu inne på det allra sista kapitlet av min resa. Jag kom fram till London i lördags vid 6-tiden och välkomnades med släktkalas hemma hos Jenny där alla London-lokaliserade människor jag är besläktad med befann sig. (För familjen som vet vilka jag talar om så var alltså Jenny, Charles, Matthew, Lawrence, Abigail, Suzanne, Clive, Dan, Nichola och hennes pojkvän Marc där.)
Jag fick äntligen i mig tillräckligt med riktig mat efter halv-svälten hos Mrs. Petch, hade möjlighet att koppla upp mig på deras WiFi, tillgång till Charles tre gitarrer och framförallt var jag omgiven av en massa underbara och välbekanta människor. Jag kände mig helt enkelt hemma, kunde slappna av och blev snabbt väldigt, väldigt trött. Så när gästerna drog sig hemåt vid 23.30 tuppade jag av nästan direkt i min stora, sköna säng och sov inte mindre än 14 timmar!
Söndagen spenderades i lugn och ro med gitarrspelande, konverserande i trädgården och såklart tittande på VM-finalen på kvällen.
Jag sov rätt länge idag med, vilket resulterade i att nästan hela dagen blev dedikerad till Temper Trap-konserten. Jag klev av tunnelbanan vid Oxford Circus och promenerade därifrån genom Soho till Somerset House. Passerade även igenom China Town som jag inte hade sett innan, väldigt spännande. Jag var framme vid Somerset vid 17-tiden och då var det fortfarande helt tomt. Men någon kvart senare så fick jag sällskap av en tjej som också skulle på konserten ensam och vi hann bli mycket goda vänner medan vi väntade. Eftersom vi var utan tvekan först i kön så fick vi bra platser längst fram i mitten.
Förbandet hette Middle East och är, precis som Temper Trap, från Australien. Jag fastnade väldigt mycket för dem. De spelar nån form av mix mellan australiensisk, amerikansk och engelsk folkmusik blandat med indie. De är så många som åtta medlemmar och ett vimmel av instrument - elgitarrer, trumset, banjos, mandoliner, dragspel, munspel, tvärflöjter och synthar.
När det väl var dags för Temper Trap så visade det sig att de skulle överträffa mina förväntningar något enormt. Fantastisk energi och närvaro och en otrolig karisma och utstrålning, framförallt från frontmannen Dougy Mandagi. Jag tänker gå så långt som att säga att hans energi, scennärvaro och förmåga att kommunicera med publiken faktiskt påminner mig om en ung Bono. Och det är inte något jag säger ofta!
Även musikaliskt var det otroligt bra, och låtarna gjorde sig perfekt i en konsertlokal som Somerset House. (En gammal 1700-talsbyggnad som agerar museum och diverse annat, där konserterna äger rum utomhus på den stora courtyarden i mitten.) Höjdpunkten var utan tvekan deras instrumentala låt, "Drum Song", som blandar djungeltrummor med tunga gitarriff och delay-dränkta solon. Tillsammans med ljuseffekterna, Dougy's dans och resten av bandets inlevelse så är det något av det häftigaste jag har sett utspela sig på en scen.
Det enda negativa med denna kväll var publiken. Musiken är ju ultimat för ett kokande, studsande publikhav och jag hade väntat mig att gå därifrån genomblöt av svett och med blåmärken här och var från staketet. Istället befann jag mig i en av de tråkigaste konsertpublikerna någonsin. Det var knappt ens någon som sjöng med, folk bara stod och stirrade, och applåderade lite då och då. Och detta var ändå en konsert som sålde slut på bara några timmar. Obegripligt...
Detta är planerat för resten av veckan:
- Besök på British Museum. Har bara spenderat någon timme där tidigare, så det ska utforskas mer. Gratis dessutom!
- Richmond. Jag ska ta mig ut till förorten där jag kommer spendera hela nästa läsår, ta mig en titt på skolan och området. Alla jag pratat med säger att det är väldigt fint så detta ser jag fram emot!
- Camden. Finns inte så mycket att säga, vore helt enkelt en skandal att spendera en vecka i London och inte åka dit.
- Shopping på Oxford Street/Soho. Primark, Boots, Uniqlue, Denmark Street...
- East London. Ska ta mig en tur till outforskade delar av staden och besöka Londons Docklands, Canary Wharf och en marknad kallad Spitalfields som tydligen ska vara lite liknande Camden.
Nu är det dock bedtime. Ska sova länge och drömma om unga musikaliska australiensare. Night!
dag 27
Sitter på ett Starbucks i Brighton med all min packning och känner mig lite sorgsen. Om 1 1/2 timme går min buss till London vilket betyder att dessa två veckor i Brighton är slut. Tiden har gått helt otroligt fort, men jag har ändå haft tid att bli hemskt förälskad i denna stad. Att jag kommer återvända hit nästa sommar är ett faktum, fast då helst med sällskap, utan jobbig värdfamilj och under en längre tid än 2 futtiga veckor!
Igår var det barbeque på stranden och jag fick tid att säga hejdå till alla. Till och med min lärare var där vilket var väldigt kul. Han är utan tvekan den bästa engelsklärare jag någonsin haft! Det blev en lång kväll och pigg är inte ordet jag skulle använda för att beskriva mitt tillstånd för tillfället...
Samtidigt som det känns hemskt sorgligt att lämna Brighton och alla människor så ska det bli väldigt kul att träffa hela London-släkten, äntligen ha tillgång till internet utan att behöva gå till Starbucks och framförallt att få spela gitarr igen! Ser också extremt mycket fram emot Temper Trap-konserten på måndag!
Mystery Jets i torsdags var allt jag hade förväntat mig och lite till. Jag hade förväntat mig ett ganska stillsamt och chill gig där bandet står och myser och publiken lallar med i låtarna. Men det var mycket mer drag än så! Det var fart och fläkt på scen och publiken bjöd på både allsång och studsande i refrängerna. Underbart. Bästa låten var helt klart Flakes som Blaine sjöng med otrolig inlevelse och jag stod med gåshud från första tonen.
Det enda negativa med denna kväll var att jag missade sista bussen hem till Brighton. När de hade en låt kvar tänkte jag dra därifrån för att hinna med den, men när jag insåg att de skulle spela Behind The Bunhouse, min favoritlåt, så fanns det ingen chans att jag kunde gå därifrån. Det resulterade i att jag sprang de 3 kilometrarna från Somerset House till Victoria Station och kom fram precis i tid för att se bussen åka iväg. Jag blev sedan tvungen att köpa en tågbiljett för 25 pund och var inte hemma i min säng förrän vid 4-tiden på morgonen.
Jag ska ladda upp bilder på allt som hänt så snart jag kommer till London. Internetanslutningen här är så seg så att det är olidligt!
dag 24
Jag sitter på Starbucks med en frappuccino och en kycklingwrap i magen, lyssnandes på Mystery Jets nya album "Seratonin" och känner mig väldigt nöjd med livet. Hela min kropp värker dock efter gårdagens bravader. Skolan ordnar aktiviteter varje eftermiddag och igår var det fotboll, vilket jag självklart ville vara med på. Detta resulterade i att jag spelade fotboll i 2 1/2 timme med en hord vuxna män! Det var grymt hårt och jobbigt, men så kul! Jag saknar verkligen att spela fotboll. I början var det förstås som det alltid är när man spelar med killar, jag fick inga passar, fick vara avbytare mycket längre än alla andra, men efter att jag fått visa vad jag går för så blev jag riktigt uppskattad! Roligaste kommentaren fick jag av en tjock, ultraengelsk snubbe som drack öl medan vi spelade istället för vatten: "You're very good at football for being a.... woman...".
På kvällen gick jag, en schweitzisk (stavning?) kille från min klass, Andrey, och hans flickvän, Julia, ut för att hitta något trevligt ställe där de spelade bra musik. Resten av skolan är more into "braindead clubbing" som jag kallar det. Dålig r'n'b, hiphop och radiopop, dyra drinkar och alldeles för höga klackar. Vi lyckades dock hitta en mysig liten bar med billig, god öl och bara bra musik! Band jag hörde igår var bland annat: The Cribs, Does it Offend You, Yeah?, Jamie T, Two Door Cinema Club, Foals, Editors, The Strokes och Kings of Leon. Ikväll ska vi gå till en indieklubb som heter Shock Shock! Vilket, enligt affischen nedan, bör bli en riktigt bra kväll.
dag 22
Att bo hos Mrs. Petch i Hove
Min värdfamiljsmamma Hilary Petch verkade väldigt gullig och snäll vid första kontakten. Hon var väldigt välkomnande och gav mig en kram och visade mig till mitt rum som är ljust, fint och fräscht. Men allteftersom har det uppstått fler och fler minustecken och jag trivs inte så bra som jag hade hoppats.
Hon har en lång lista på regler som hon är väldigt hård med, och säger till väldigt skarpt om man råkar bryta även den minsta av regler. För det första så får jag inte laga mat eller fylla min hylla i kylskåpet med för mycket saker. Detta är problematiskt främst för att jag tvingas äta ute mycket, vilket självklart blir dyrt. Dessutom så består frukosten av det vitaste brödet som finns, sylt, söta frukostflingor och juice som förmodligen aldrig ens sett en frukt. Detta får mig att vilja köpa mina egna frukost men det blir svårt att få plats med det på min pyttelilla hylla. Dessutom får jag inte tvätta mina egna kläder eller öppna fönstret i mitt rum.
Det värsta är dock att det inte finns något internet som är tillgängligt för mig. Detta är också anledningen till denna hemskt dåliga uppdatering. Det finns WiFi i skolan, men har aldrig riktigt lust att sitta där, på dagarna vill man ju ut och njuta av solen!
Livet i Brighton
Staden Brighton är 1000 gånger bättre än vad jag hade förväntat mig. Jag blir hellycklig av att bara gå runt och ibland sätta mig ner på fina ställen. Det är ett helt fantastiskt ljus över staden och det är så vackert längs den oändliga stranden och boardwalken. Det finns massor av häftiga kvarter med trånga gränder och självständiga, coola affärer.
I övrigt har jag lärt känna lite folk i skolan, bland annat ett helt gäng svenska tjejer vilket jag inte hade förväntat mig. I min klass går det, inklusive mig, 8 personer. Två från Brasilien, en från Kuwait, en från Saudiarabien, en från Spanien, en från Schweiz och en till från Sverige. Vi har en helt fantastisk lärare, Jake. Han är väldigt tydlig med vad han tycker är "tacky" och inte, älskar Madonna och nämner henne minst en gång varje lektion och höll ett långt tal om hur fint och bra feminism är. Underbar snubbe.
London & Hop Farm Festival
I fredags begav jag mig in till London för att möta min kära vän Josefin. Vi hade en underbar eftermiddag/kväll i Camden och på Oxford Street innan vi somnade på vårt, faktiskt väldigt trevliga, hostel vid Russel Square. På morgonen bar det av till Kings Cross där vi tog bussen till... badabadabam... HOP FARM FESTIVAL!
Tyvärr så blev dagen lite av en besvikelse för att vi pga bussbolaget missade många av banden vi ville se. Men det är inget jag orkar vara bitter över i efterhand, för vi fick från första raden se Mumford & Sons inklusive blåsorkester vilket var elektriskt, magiskt, episkt, oförglömligt, (fyll på med valfria superlativ...) Vi såg även Pete Doherty som var lika påtänd som vanligt, Seasick Steve som var lika cool som vanligt och Dylan som var lika tråkig som vanligt.
Dagen efter så gick vi upp okristligt tidigt med tanke på när vi kom i säng kvällen innan. Anledningen var att Josefin skulle hinna med sin flygbuss och jag skulle göra henne sällskap. Därefter hade jag hela dagen i London fram till att mitt tåg gick vid 20.30. Tyvärr så börjar min reskassa sjunga på sista refrängen så jag vågade inte fördriva tiden med att shoppa något. Istället gick jag och lade mig i Hyde Park och solade några timmar. Vid lunchdags blev det ett besök till Starbucks där jag lyckades spilla ut hela min frappuccino över både mig själv och två killar som satt och fikade. Det hela var olidligt pinsamt, men de skrattade bara och hjälpte mig att torka upp och sen fick jag en ny frappuccino gratis! Hade aldrig hänt i Sverige.
Efter det ringde min kusin Dan och undrade om jag ville komma ut till området där han bor och följa med och träffa hans kompis som just fått en bebis. Jag tänkte "varför inte" och begav mig norrut med den kokheta tunnelbanan. Dans kompis och hans flickvän var jättesköna människor och 2 veckor gamla Noah var helt galet söt, och liten! Jag fick hålla honom och det var väldigt coolt. Bebisar är fascinerande!
Nu är jag tillbaka i Brighton och stannar här till på lördag. På torsdag bär det dock av till London igen på eftermiddagen för att se Mystery Jets på kvällen! Lite bilder från Brighton och festivalen kommer så snart som möjligt, men som sagt är det väldigt svårt att uppdatera pga internetbristen.
