Jag ber om ursäkt igen, för nu är jag en sån där jobbig bloggare som uppdaterar sällan och då jättelångt. Men jag ska försöka bättra mig!

Det var helg och familjen var äntligen lediga från skola och jobb så vi fick tid att umgås ordentligt. På lördagen åkte vi tillsammans med två andra familjer till en otroligt vacker strand. Där fick jag låna våtdräkt, våtskor och hjälm och sedan gav vi oss ut på något kallat "coasteering". Detta är en totalt livsfarlig aktivitet som går ut på att man växelvis klättrar på de vassa klipporna och simmar i det iskalla havet längs kusten så långt man orkar. De som varit i Wales eller vid någon annan kust i UK eller Irland vet att dessa klippor är inte som de mjuka, slipade klipporna i Stockholms skärgård. Nej, det är brant, det är vasst och täckt av pyttesmå, vassa snäckor som man lätt skrapar upp händerna på. De yngre och mer våghalsiga individerna roade sig även med att hoppa från alldeles för höga höjder ner i vattnet. Men jag överlevde oskadd förutom en del skrapsår på händerna och det var faktiskt en väldigt cool upplevelse. Trotsa döden, liksom.

Efter detta åkte vi till någon form av lokal festlighet/"fund-raiser" där det fast väldigt god mat att köpa. Det fanns även ett folkmusikband som spelade och lärde ut lite lokala folkdanser vilket var extremt roligt och svettigt! Jag blev därefter utfrågad av ett gäng nyfikna tonåringar vilket resulterade i att alla bestämde sig för att flytta till Sverige när de blev äldre, haha! Därefter bar det hemåt för att packa och säga hejdå till alla, för min buss skulle gå väldigt tidigt söndag morgon.

Som sagt gick min buss väldigt tidigt från Haverfordwest, närmare bestämt 05.30. Nervositet och spänning gjorde det svårt att sova och jag hann nog bara med dryga timmen innan jag var tvungen att vakna och ta mig till bussen. Bussen tog mig till Swansea där jag hade planerat att äta frukost eftersom det var nästan en timme mellan bussens ankomst och tågets avfärd. Men oturligt nog så låg inte busstationen på samma plats som tågstationen, utan jag fick hungrig och utmattad släpa all min packning ett par kilometer. När jag väl kom fram var självklart allting stängt och allt som fanns att äta var choklad från en vending machine. Just my luck!

Tåget som tog mig till London Paddington var dock bekvämt och behagligt och jag fick någon timmes sömn till. Väl framme i London vid 2-tiden möttes jag av en outhärdlig hetta. Det kändes bokstavligt talas som om hela jag smälte när jag klev av tåget. Jag var tvungen att ta mig från Paddington till Victoria för att ta tåget till Brighton och det gjorde inte precis saken bättre att tvingas ner i tunnelbanan som även vintertid är överhettad och syrefattig.

På Victoria hade jag tid att proppa i mig en kycklingsandwich och sedan somnade jag helt utmattad på tåget till Brighton. Jag sov så djupt att jag inte ens märkte att vi var framme så en dam fick väcka mig. Nyvaken och stressad rafsade jag ihop mina saker och hoppade av tåget. Men när jag gick längs perrongen fick jag syn på spärrarna som finns här i UK som kräver att man har sin biljett för att komma ut från stationen. Jag inser att jag glömt min biljett på tåget och rusar tillbaka för att hämta den, men tåget har redan börjat fyllas på med folk och jag hade ingen aning om var jag hade suttit någonstans. Så jag gick halvt gråtfärdig fram till spärrvakterna och talar om vad som hänt. Som tur var hade jag sparat kvittot jag fick när jag köpte biljetten men det var på nåder de släppte ut mig.

En till tabbe hann jag med innan jag äntligen kom fram till mitt hem hos Hilary Petch på 11 Glendor Road. Men den och resten som jag har att berätta får ni höra en annan gång för nu måste jag rusa härifrån! Have a good one!

Idag har jag:

- Gått på en lång promenad längs "Marine Walk" in till Fishguard.
- Satt Klas på hårda prov och lekt fotograf.
- Gjort bort mig genom att dansa runt och sjunga till musiken från min iPod när jag trodde att ingen såg, för att sedan upptäcka att det sitter två personer i en parkerad bil och tittar konstigt på mig.
- Köpt ögondroppar.
- Fått akut blodsockerfall medan jag klättrade upp för en extremt lång och brant backe.
- Ätit kycklingsandwich och druckit fabulöst thé på världens gulligaste bageri.
- Mött upp kusinerna vid deras skolbuss.
- Lekt i en park och känt mig gammal och stel som ett hus.
- Lärt mig en hel massa nya konstiga engelska ord och slang.
- Ätit hemgjord pizza.
- Spelat på en cool vintage trummaskin.
- Tittat på Tyskland - Ghana.
- Ätit fantastisk "pudding" bestående av bärstrudel och mintchokladglass.

En mindre rolig sak är att min pollenallergi har blommat ut totalt här, så jag nyser oavbrutet och går runt med rinnande, röda ögon, trots att jag tar min medicin. Men imorgon ska jag ta mig in till Fishguard med en buss och gå till apoteket för att köpa något som förhoppningsvis kommer fungera bättre.

Alla foton tagna av 4-åriga Arabella!

Jag har just vaknat efter 14 timmars mycket välbehövd sömn. Sitter i sängen med en kopp te och två rostade mackor med jordnötssmör. Färjan kom fram som den skulle igår, även om jag var helt groggy då jag sovit utsträckt på en av sofforna i restaurangen hela resan. Sophie, Sam och en kompis till familjen, Jasmine, mötte mig vid färjan och körde mig inte hem - utan till campingplatsen där de två familjerna hade spenderat helgen.

Resan har hittills varit rätt jobbig, men inte ohanterligt. Neurotisk som jag är och orolig för att missa bussen var jag alldeles för tidig till busstationen, vars väntrum självklart var stängt vid den tiden på dygnet. Jag tvingades därför stå ute och frysa i nästan en timme i väntan på bussen. Men som tur var fanns det ett gäng snälla taxichaffisar som tog hand om mig och höll mig sällskap. Det kändes väldigt bra eftersom busstationen inte direkt ligger i Dublins finare områden.

På tal om detta så tror jag inte att jag någonsin upplevt segregation i en stad på samma sätt som i Dublin. I Stockholm handlar det ju mer om olika områden, och det är ändå inte alltid helt glasklart var gränserna finns. I Dublin är det en smal flod som delar staden på tvären och skiljer två världar åt. På norra sidan är det väldigt nedgånget, både hus och människor, mycket hemlösa och en ganska obehaglig stämning. Jag fick ofta en "här vill jag inte gå ensam på kvällen"-känsla, något som händer mig väldigt sällan. Medan det på södra sidan finns lyxiga shoppinggator, det berömda Temple Bar, det flashiga Docklands och längre ut lummiga, välskötta förorter. U2:s North and South of the River har fått en riktig mening.

Nu tror jag att jag ska försöka sova lite innan färjan anländer i Fishguard vid 12.30.

Idag tog jag mig också ut till Docklands för att se U2:s studio och det som vi inte hann med i torsdags. Docklands var ett jättehäftigt område med massa ball arkitektur. Det kändes lite som Hammarby Sjöstad fast ännu flashigare. Att se studion med alla klottrade hälsningar, frierier, hyllningar och låttexter blev lite oväntat väldigt känslosamt för mig. Det gick upp för mig att alla låtar, alla mästerverk, som jag lyssnat på, dansat och gråtit till så många gånger, föddes där. Precis på andra sidan väggen om var jag stod. Det är ju dessa låtar som på väldigt många sätt gjort mig till den jag är. Hade inte U2 funnits hade jag förmodligen inte spelat gitarr eller skrivit musik. Jag hade heller inte gått på Globala gymnasiet. Det var väldigt stort att vara där, helt enkelt, insåg jag. Så jag gick runt och snyftade en liten stund längs vattnet bland alla glashus och fick en del sympatiska blickar och frågor om hur jag mådde, hehe.

Igår var en av de mest utmattande dagar jag någonsin varit med om tror jag. Vi började med att ta oss upp ur sängen alldeles för tidigt med tanke på när vi gick och lade oss. Sen gav vi oss av på en promenad till Connelly Station på andra sidan stan för att ta pendeltåget till Howth. Väl framme i Howth gick vi runt i timtal på pirerna och bland båtarna. Vi fick även äran att hälsa på några vilda sälar! Här finns en video med dem:

När vi skulle tillbaka från Howth insåg jag att jag glömt min mobiltelefon hemma, vilket innebar att vi var utelåsta eftersom vi inte hade några egna nycklar. Vi blev därför tvungna att åka ut till en pub ganska långt ifrån stan, där vi visste att Bettina befann sig, för att låna hennes mobiltelefon och ringa till Evelina så att hon skulle veta när hon skulle öppna porten åt oss. Detta innebar också en lång promenad på 30-40 min och på tåget tillbaka somnade jag DJUPT och sov i säkert 20 min. Väl hemma fanns det dock inte tid för någon vila, för vi hade planerat hela veckan att vi skulle gå ut den kvällen på en indieklubb kallad Whelans. Så det var bara att slänga i sig lite sen middag, klä upp sig och sminka sig och dra iväg igen. Dum som jag är tog jag dessutom på mig klackskor. Stackars fötter.

Vi gick först till puben som jag berättade om tidigare, och det var samma killar som spelade där även då. Jag är verkligen jätteimponerad av deras röster, speciellt den ena killen var helt sjukt duktig. Så vi satt där i ett par timmar och lyssnade på en massa fina låtar, för att sedan dra vidare. Det hade visat sig att det var konsert på Whelans och biljetterna skulle kosta 25 euro, vilket vi inte var så peppade på. Så vi gick till ett annat ställe vi fått rekommenderat för oss, Doyle's. Där kom vi dock inte in så vi drev runt lite planlöst och funderade på vart vi nu skulle ta vägen. Det slutade med att vi gick tillbaka till puben där vi av en händelse började prata med två jättetrevliga irländare som vi spenderade resten av kvällen med.

Det är vad jag haft för mig det senaste dygnet. Nu är det packa och försöka sova lite innan bussen går inatt som gäller!

Men vi lyckades inte så bra med att vakna tidigt, och sen tog det av nån anledning väldigt lång tid att komma hemifrån också. På vägen råkade vi också stanna till och handla lite på Penneys och så var det en massa duktiga gatumusiker som vi var tvungna att stanna och titta på. Så när vi kommit halvvägs till Docklands dit vi skulle och det var lunchdags så var klockan redan över 16, och kl 17 hade vi bestämt att vi skulle möta upp Bettina vid hennes hus. Så det blev en snabb lunch och sedan satte vi oss på Luasen, som är Dublins spårvagnar. Tyvärr så finns det inte så mycket bilder från denna dag då batteriet i kameran dog ungefär här.

Väl ute i Ranelegh, som förorten där Bettina bor heter, gick vi till Tesco och köpte en massa god picknickmat. Sedan satt vi i en park med några av Bettinas kompisar och åt, drack vin, pratade, spelade gitarr och hade det allmänt underbart.

När det började bli mörkt och lite kallt så tog jag och Petro Luasen tillbaka in till stan och till Temple Bar på jakt efter en pub med lite livemusik. Vi hittade ingen traditionell folkmusik, men en jättemysig pub där två väldigt unga killar satt med varsin gitarr. De spelade låtar som Snow Patrol - Open Your Eyes, David Gray - Babylon, Coldplay - The Scientist och U2 - I Still Haven't Found What I'm Looking For. Verkligen musik att må bra av, och sjunga med i, alltså. Och duktiga var de dessutom, de kan inte ha varit mer än 17-18 år och hade enormt mogna och utvecklade röster. Helt underbart att sitta där med varsin Bulmers (irländsk päroncider), helt enkelt.

Idag är planen att ta tåget till Howth som är en liten hamnby utanför Dublin. Där ska det vara väldigt fint och det finns även möjlighet att få mata sälar! Ikväll ska vi ut på en indieklubb kallad Whelans som vi fått rekommendationer om. Det känns som det kommer bli en bra dag!

Under gårdagen hade jag äntligen tid att bilda mig en riktig uppfattning om Dublin. Jag och Petro har gått runt och fascinerats över hur litet och puttinuttigt allting är, det känns verkligen inte som en huvudstad - eller ens en storstad för den delen. Allting ligger på gångavstånd och höga hus existerar inte någonstans, inte ens i de allra mest centrala delarna. Detta skapar en väldig småstadskänsla, men samtidigt så är inte stämningen småstadsaktig. Det är mycket folk och ett vimmel av affärer och turister. Så slutsumman blir något slags småstads-London. Ganska märkligt.

Dagen bestod av frukost i Phoenix Park, som enligt wikipedia är 7 gånger större än Hyde Park. Extremt stort alltså. Sedan promenerade vi in mot stan vilket tog cirka 20 min från där vi bor. Väl framme fick jag tag på en efterlängtad karta - jag känner mig så vilsen och obehagligt bortkommen när jag inte har en karta. Sedan inhandlade vi lite snuskigt billiga saker på Penney's, vilket är samma sak som Primark. Petro köpte t ex ett par skor för €3. SNUSKIGT! Tyvärr glömde jag sedan min påse på Dicey's och när vi gick tillbaka idag fanns den inte kvar. Men men, gråt inte över spilld mjölk som man brukar säga. I det här fallet spillda BH-ar dock...

Efter vi ätit vår medhavda lunch/mellis i parken Stephen's Green så tog vi oss vidare till Dicey's där vi tog en öl och väntade på Bettina. Det blev där vi spenderade resten av kvällen, stället fylldes på med folk mer och mer och vid matchstarten Brasilien-Nordkorea var stället fullproppat med irländare i gula Brasilien-tröjor. Det var ett väldigt mysigt ställe med en stor uteplats med storbildskärmar och inuti spelade ett liveband.

Så, vad har vi haft för oss idag? Vi har gått. Miltals, säkert. Nu sitter jag och skriver med den där välbekanta tröttheten i fötterna som man får på resor. Känslan av att man utnyttjat en dag till fullo och inte vill ta ett enda steg till. Det känns som om vi gått runt Dublin 3 varv, minst!

Vi har bland annat sett "midieval/viking-area" med en massa gamla katedraler från 1000-1300-talet och ett museum kallat Chester Beatty Library Galleries med olika utställningar om religion. En handlade om hur det är att vara Sikh på Irland och en annan var en samling av gamla pergament och böcker från olika religioner. En sak jag och framförallt mina trötta fötter uppskattade väldigt mycket var att på i princip alla ställen vi besökte fanns det en liten gräsplätt utanför där man kunde sitta och vila.

Sedan har jag shoppat lite på min favoritaffär, Boots, som också finns i U.K. Det är svårt att beskriva det stora med Boots. Det finns bara så mycket där, det finns allt där, mediciner, parfym, smink, schampo, hygienprodukter, läsglasögon... Allt på samma ställe, och billigt dessutom! Sedan lyckades vi efter mycket letande få tag på en adapter till eluttagen. Trots mina ändlösa förberedelser och listor inför denna resa hade jag lyckats glömma att de har andra sorters eluttag i Ire och U.K.!

Vi hann även med en underbar café mocha på Starbucks och till middag prövade vi Abrakebabra, vilket tyvärr var en stor besvikelse. Imorgon blir det U2-sightseeing och sedan middag hos Bettina. Här är till sist lite bilder från dagen!

Vi är framme i Dublin! Jag hade en underbar frihetskänsla hela vägen och nu känns det hela för första gången verkligt. Resan gick väldigt snabbt och smärtfritt, flyget gick en halvtimme fortare än beräknat och flygplatsen låg bara någon kvart från stadskärnan. Jag hann inte få så mycket intryck av staden idag, för vi åkte direkt hem till Petros syster där vi ska bo. Men av det jag hann se så liknar det London och England mycket - oändliga gator med hopsittande, smala hus och varsin trädgård. Petros syster Evelina bor högst upp i ett hus på precis en sån gata tillsammans med sin pojkvän och några vänner. Det är väldigt mysigt med en liten lummig trädgård och filmprojektor i vardagsrummet! Så just nu sitter vi och tittar på en film kallad Castle in the Sky och dricker té.

Här kommer lite bilder från resan:

Flygbuss.

Imorgon planerar vi att sova ut ordentligt och sedan göra frukost och ta med den ut i den stora Phoenix Park som ligger precis runt hörnet. Sedan åker vi nog in till stan och vandrar runt lite för att någon gång på eftermiddagen möta upp Petros andra syster, Bettina, och hennes kompisar. Sedan får vi se vart kvällen tar oss.

Vad är det då för en resa jag ska ge mig ut på, kanske ni undrar er. Och här kommer därför en liten resplan:

I Dublin bor jag med min kära vän Petro hos en av hennes systrar som är bosatt där. Vi har ingen stenhård planering för denna vecka, vi ska gå och åka runt och upptäcka, gå på pubar, och såklart stalka Bono en del. Petro har varit där flera gånger innan så hon kommer förhoppningsvis kunna agera lite guide.

Petro åker hem för att jobba och jag fortsätter på egen hand till mina släktingar i Wales. Där stannar jag i en vecka och umgås med dem och njuter av underbara landskap och kanske ett och annat bad.

I Brighton ska jag gå på en språkkurs i 2 veckor och jag kommer vara inackorderad hos en Mrs Petch, som verkar vara en väldigt snäll tant som dessutom har en katt kallad Rusty! Detta är nog den delen av resan jag ser mest fram emot, Brighton verkar som en så enormt häftig stad med massa musikklubbar och folkliv.

En av helgerna under tiden jag är i Brighton kommer jag åka in till London för att möta upp min kompis Josefin. Vi kommer sova på ett hostel fredag natt och på lördag morgon hoppar vi på en buss som tar oss till Hop Farm Festival i Kent. Här kommer vi få den stora lyckan att se bland annat Mumford & Sons, Laura Marling, Johnny Flynn, The Magic Numbers och Tunng. Här finns hela line-upen. Detta är en festival helt utan sponsorer, reklam och VIP-områden och verkar helt galet mysig. Sent lördag kväll åker vi tillbaka till London, sover på hostelet och på morgonen åker Josefin vidare och jag tillbaka till Brighton.

När språkkursen är över åker jag till London och avslutar resan med en vecka där. Här ska jag bland annat hinna med att åka ut till Richmond, där jag ska gå i skolan i höst, och spana in byggnaden och området. Sedan ska jag shoppa slut på de sista pengarna, säkerligen mestadels på Camden Lock Market, och framförallt gå på 3 konserter. Jag ska se Mystery Jets, Noah and the Whale och The Temper Trap på Sumerset House vilket kommer bli hur grymt som helst.

Idag och igår sa jag alla mina farväl och nu följer en och en halv dags intensivt packande. Jag har förberett mig för denna resa på alla möjliga och omöjliga vis och till exempel har jag köpt en kamera - döpt till Klas - som kommer bli en trogen följeslagare. Med på resan följer även laptopen och jag vågar därför LOVA att uppdatera denna blogg med bilder och berättelser MINST varannan dag. Det ni.

Nu ska här packas och resfebras så det står vilda till. Puss!