all you people are vampires
Hittills har den här bloggen mest handlat om saker jag gillar och positiva saker jag upplevt. Men jag tänkte spinna vidare lite på denna negativa spiral som började med det förra inlägget, och skriva om lite saker som jag faktiskt inte gillar, och framförallt varför jag inte gillar dem. Det finns många band som man kanske tycker att jag "borde" gilla, som många med liknande musiksmak gillar väldigt mycket, som jag helt otippat tycker antingen väldigt illa om, eller bara har lite svårt för. Jag börjar med ett praktexempel...
Pete Doherty. (& Babyshambles)
Denna snubbe har jag verkligen inte ett enda gott ord att säga om. Han representerar allt som är fel med musikvärlden. Nu kanske vissa tror jag är jätteproper och anti allt vad alkohol och droger heter, så är inte fallet. Men jag tycker heller inte att det är det coolaste som finns i hela världen. Det är coolare att kunna spela gitarr och att sjunga riktigt bra, två talanger som Petey här ovanför inte besitter tyvärr. Möjligtvis gjorde han det en gång i tiden, och kunde därför tillföra något när han spelade med Libertines, men de hjärncellerna måste försvunnit rätt snabbt.
The Hives
Visst är det bra med självförtroende och visst är det viktigt att tro på sig själv, men det finns något som heter ödmjukhet också. Sen är det också roligt när alla låtar inte låter exakt likadant. Enough said.
Kent
Jag kan erkänna att han skriver fina texter. Jag kan erkänna att de är duktiga på det de gör. Men alltså...
1. Melankoli, javisst, men ibland måste man få vara glad också.
2. Jag har väldigt svårt för band som sjunger på svenska.
3. De är ju så överskattade att det är pinsamt!
Mando Diao
Oasis är på många sätt en kopia av Beatles, men oftast en bra kopia, och de har mycket eget också. Mando Diao är en dålig kopia av det dåliga Oasis, som är en kopia av Beatles. Nu blev det krångligt, men ja... En dålig kopia av en dålig kopia av något väldigt bra, är inte något som är värt att lyssna på. De har tagit Oasis attityd och deras sound, men de saknar kapaciteten att göra riktigt bra låtar.
Ännu mindre respekt har jag för broderbandet Sugarplum Fairy, är kanske värt att nämna.
Det var allt jag kunde komma på för denna gång, men det finns säkert fler! Jag glömde utse veckans låt förra söndagen så jag tar mig friheten att utse två veckans låtar idag :)
Dagens citat blir från Mystery Jets och låten "Flakes":
"The trouble with dreams is they're not what they seem
'Cause when you're awake, they fall through your fingers in flakes."
when anger shows
Jag är arg. Förbannad. Det är inte första gången jag är arg av den här anledningen, verkligen inte, men nu blev det för mycket på samma gång!
24 februari: The Temper Trap på Debaser. 18-årsgräns.
25 februari: Miike Snow på Berns. 18-årsgräns.
1 april: Does it Offend You, Yeah? på Debaser. 18-årsgräns.
17 april: Shout Out Louds på Kägelbanan. 18-årsgräns.
5 maj: Editors på Berns. 18-årsgräns.
Vera Gulbrandsen blir 18 år: 18 september.
VARFÖR?!?!
yes. perfect things do exist.
Det finns en låt, en låt som jag kan lyssna på hur många gånger som helst, och den blir aldrig sämre. Den här låten har en text som för mig är den finaste dikt som någonsin skrivits. Oavsett vilken sinnesstämning jag är i, glad, ledsen, arg, hoppfull, besviken, så känns det alltid som om låten är skriven för just det ögonblicket när jag lyssnar på den. Denna låt har många gånger hjälpt mig, tröstat mig och fått mig att inse saker jag inte kunnat inse på egen hand.
När jag upplevde den live för första gången i somras så lockade den fram känslor som jag inte visste att man kunde få av musik...
Det här är den Ultimata Låten. Lyssna till slutet, det är värt det.
Is it getting better, or do you feel the same?
Will it make it easier on you now, you got someone to blame?
One love, one life
When it's one need, in the night
One love, we get to share it
Leaves you baby if you don't care for it
Did I disappoint you, or leave a bad taste in your mouth?
You act like you never had love, and you want me to go without
Well, it's too late, tonight
To drag the past out into the light
We're one, but we're not the same
We get to, carry each other, carry each other, one...
Have you come here for forgiveness, have you come to raise the dead?
Have you come here to play Jesus, to the lepers in your head?
Did I ask too much, more than a lot?
You gave me nothing, now it's all I got
We're one, but we're not the same
Well we hurt each other, then we do it again
You say love is a temple, love a higher law
Love is a temple, love the higher law
You ask me to enter, but then you make me crawl
And I can't be holding on to what you got
When all you got is hurt
One love, one blood
One life, you got to do what you should
One life with each other, sisters, brothers
One life, but we're not the same
We get to carry each other, carry each other
One
I found the cure for a broken heart
Ett av banden jag blir allra gladast av att lyssna på, The Wombats, har släppt en ny singel! Tyvärr finns ingen video ännu på youtube, bara i väldigt litet format på deras hemsida. Men jag länkar till en nedladdning av låten i slutet av inlägget.
Enligt deras hemsida har de 17 nya låtar klara och jobbar hårt i studion så förhoppningsvis får vi snart ett nytt album av detta underbara band. Singeln "My Circuitboard City" är bra, men inte riktigt i klass med de bästa låtarna på det första albumet. Andra skivan är alltid svår att göra, speciellt när den första är så bra, och blivit så hypad som "A Guide to Love, Loss and Desperation" har blivit. Men jag tror fortfarande stenhårt på denna engelsk-norska trio och väntar spänt på att få höra hur resten av de nya låtarna låter! Dessutom så betyder ett allbumsläpp i princip alltid en efterföljande turné och jag är minst sagt taggad på att få uppleva partyspelningen på Debaser 2008 en gång till!
Klicka här för att ladda ner "My Circuitboard City".
Klicka här för att ladda ner "A Guide to Love, Loss and Desperation".
David Gray live på Cirkus
Det är något speciellt med den där arenan, Cirkus. Alla band jag sett där har verkat tagga till lite extra bara för att det är en sådan grym konsertarena. Stämningen som skapas därinne, det fantastiska ljudet och intimiteten som det blir med publiken - i Stockholm och förmodligen hela Sverige är den helt oslagbar.
Och David Gray verkade hålla med. Det känns nästan nedlåtande att kalla honom singer/songwriter efter den energin han levererade igår kväll. Det var vackert och glimrande i låtar som "This Year's Love" och "Sail Away" blandat med intensivt och kraftfullt i till exempel nya singeln "Fugitive" och den bejublade avslutningslåten "Please Forgive Me". Det var briljant, ibland till och med snudd på magiskt.
Bandet var otroligt fokuserat och tajt och jag blev full av beundran för trummisen som lyfte låtarna ännu en nivå. Det enda minuset var keyboardisten som spelade för högt och spretigt och använde ljud som inte passade in i resten av ljudbilden.
Jag vill även ge en stor känga till publiken som inte alls mötte Davids och bandets energi och spelglädje. Speciellt sittplatspubliken var enormt stela och tråkiga och applåderna mellan låtarna kändes nästan lama. Till råga på allt fanns det folk som reste sig upp och gick när de hört de "kändaste" låtarna - "This Year's Love" och "Babylon", fastän mer än halva konserten var kvar. Sånt har jag väldigt svårt att förstå mig på. Men ibland vaknade publiken till liv, till exempel efter låten "Nemesis" som var kvällens höjdpunkt för mig. Det är en låt från nya skivan som jag inte lagt märke till så mycket innan, jag har lyssnat på den och tänkt att den var fin, men live lyfte den något helt otroligt. Tillsammans med en discokula som fyllde hela Cirkus av vandrande ljus och den långsamma, hypnotiserande gitarrslingan så var det ren magi. Jag citerar David själv innan de spelade "Nemesis": "It just seems to be something with this song..."
Som avslutning kan jag säga att det kändes enormt konstigt att se en konsert från sittplats, något jag inte gjort sedan min första konsert i Globen 2005 när jag såg Dylan. Jag kände mig malplacerad och alldeles för långt från händelsecentrum, om man säger så. Jag ville sjunga och dansa med de andra där framför staketet. Men men, jag har lärt mig till nästa gång och det var fortfarande en fantastisk konsert.
