300111
right now, you're the only thing that makes sense.
120111
Det droppar från taket på ett starbucks i en förort i london där jag aldrig varit förut. Det är regnet som läcker in och bildar pölar på golvet, sådär som man kan se i filmer att det blir i gamla hus. Det är så det är i den här staden. En av världens största, viktigaste, mest betydelsefulla. Men så gammal, så grå, och rutten. Oftast älskar jag det. Kontrasten mellan det gamla, av sot, tid och smuts svartnade teglet och de moderna, våghalsiga, gigantiska glasbyggnaderna. Det grå, trista vädret i kontrast med det färgsprudlande, aldrig sovande kulturlivet.
Men just nu, just idag tycker jag inte om det. Idag är det gråa, smutsiga, fuktigheten, regnet och ensamheten för påträngande. Idag har kontrasten försvunnit och jag ser bara den ena sidan. Och jag har ingen lust att sprudla idag ändå. Idag vill jag bara krypa ihop i en varm säng. I någons famn. Hålla någons hand.
Mest känner jag för att låta tårarna droppa från mina ögon, precis som det droppar från taket. Men det kan man ju inte riktigt göra. Kanske ska jag gå ut i regnet och låta det och gråten skölja bort allt det gråa. Göra mig ren, och ge mig lust att sprudla igen.
