Jag tror inte jag insett förrän nu hur stort det här faktiskt är. Jag har länge haft känslan att, det kanske blir längre än ett år. Men det har inte landat i mig förrän nu, och förmodligen inte i någon annan heller, att detta troligtvis är den sista natten i mitt liv som jag kallar mitt orangea rum på Ruddammen för "hem". Även om det inte riktigt känns som mitt rum längre. Eftersom vi ska hyra ut rummet så är alla affischer nedplockade, kuddhörnan undanstuvad, garderoben tömd och alla böcker, skivor och småprylar är antingen nedpackade i flyttkartonger eller i min resväska. Och inte kommer väl jag komma hem och ställa tillbaka allt igen om ett år? Just nu känns det i alla fall högst otroligt.