Och David Gray verkade hålla med. Det känns nästan nedlåtande att kalla honom singer/songwriter efter den energin han levererade igår kväll. Det var vackert och glimrande i låtar som "This Year's Love" och "Sail Away" blandat med intensivt och kraftfullt i till exempel nya singeln "Fugitive" och den bejublade avslutningslåten "Please Forgive Me". Det var briljant, ibland till och med snudd på magiskt.

Bandet var otroligt fokuserat och tajt och jag blev full av beundran för trummisen som lyfte låtarna ännu en nivå. Det enda minuset var keyboardisten som spelade för högt och spretigt och använde ljud som inte passade in i resten av ljudbilden.

Jag vill även ge en stor känga till publiken som inte alls mötte Davids och bandets energi och spelglädje. Speciellt sittplatspubliken var enormt stela och tråkiga och applåderna mellan låtarna kändes nästan lama. Till råga på allt fanns det folk som reste sig upp och gick när de hört de "kändaste" låtarna - "This Year's Love" och "Babylon", fastän mer än halva konserten var kvar. Sånt har jag väldigt svårt att förstå mig på. Men ibland vaknade publiken till liv, till exempel efter låten "Nemesis" som var kvällens höjdpunkt för mig. Det är en låt från nya skivan som jag inte lagt märke till så mycket innan, jag har lyssnat på den och tänkt att den var fin, men live lyfte den något helt otroligt. Tillsammans med en discokula som fyllde hela Cirkus av vandrande ljus och den långsamma, hypnotiserande gitarrslingan så var det ren magi. Jag citerar David själv innan de spelade "Nemesis": "It just seems to be something with this song..."

Som avslutning kan jag säga att det kändes enormt konstigt att se en konsert från sittplats, något jag inte gjort sedan min första konsert i Globen 2005 när jag såg Dylan. Jag kände mig malplacerad och alldeles för långt från händelsecentrum, om man säger så. Jag ville sjunga och dansa med de andra där framför staketet. Men men, jag har lärt mig till nästa gång och det var fortfarande en fantastisk konsert.