Innan det har gått för långt in på 2010 så att det blir för sent för att göra det, tänkte jag sammanfatta musikåret 2009 som jag upplevde det.

Först några saker jag har bestämt mig för ska finnas på den här bloggen: sista dagen i varje månad ska jag utse månadens album, sista dagen i varje vecka (varje söndag) ska jag utse veckans låt, och sist i varje inlägg kommer ett litet dagens citat :)

 

 

Så... det finns ingen tvekan om att 2009 kommer gå till historien som ett stort musikår för min del. Massor av bra band släppte nytt, och de band som precis släppt under hösten 2008 skulle ut och turnera. Jag hade en oförglömlig musiksommar under vilken jag bland annat åkte på min första festival och såg mitt favoritband alla kategorier, U2, första gången live under två kvällar på Ullevi.

 

 

- Vår -

Bruce Springsteen - Working on a Dream släpptes 27 januari

 

Ännu ett album med E Street Band och jag är inte den som klagar. Även om Magic var ett klart bättre album och detta kändes mer som en anledning att fortsätta turnera så finns det ändå flera guldkorn på denna skiva. Bland annat sista låten, "The Wrestler" som är skriven till filmen med samma namn.

 

 

Franz Ferdinand - Tonight: släpptes 28 januari

Detta är ett album som jag verkligen hade längtat efter, jag hade lyssnat sönder deras två första skivor och det var 4 år sedan You Could Have It So Much Better släpptes. Men Tonight: visade sig värt att vänta på. Jag minns att jag lyssnade i princip konstant på detta album i typ 2-3 veckor sedan det släppts. De har på det här albumet utvecklats på ett mycket positivt sätt, de har kvar sitt gamla sköna sound som man känner igen sig i, men har börjat experimentera och blivit mycket mer mångsidiga.

 

 

Bloc Party live på Cirkus den 24 februari

En konsert som jag håller som bland de bästa jag varit på. Jag tror nästan aldrig jag upplevt någon liknande scennärvaro och spelglädje som då, blandat med otroligt starka och känslofulla stunder. Det nya albumet "Intimacy" som släppts ett par månader tidigare är riktigt, riktigt bra och live blev låtarna nästan ännu bättre. Bandet var otroligt taggat och det kändes som om de verkligen njöt av att vara där och spela. Min teori är att det var längesen de spelade på en såpass liten arena som Cirkus, och uppskattade närheten och intimiteten till publiken. Spelningen de gjorde på main stage på T in the Park senare under sommaren var inte i närheten av detta.

En höjdpunkt var när Kele efter första extranumret kom ut på scen i en stor, röd security-parkas och kollade igenom fickorna där han hittade bland annat en halväten Marabou chokladkaka och Jens Lapidus Snabba Cash! Sen skadade det inte att jag hade en grym plats längst fram i mitten, fick tafsa på Kele upprepade gånger när han crowd-surfade och fick setlisten när konserten var slut!

 

 

U2 - No Line on the Horizon släpptes 27 februari

Man kan längta, och så kan man LÄNGTA. U2 är som sagt mitt absoluta favoritband, alla kategorier, och jag hade en period i 12-13 årsåldern när hela jag var bara U2. Jag tänkte, jag pratade, jag lyssnade, jag läste, jag tittade på U2. Men det finns en gräns på hur länge man kan vara såpass besatt av ett band, och så småningom när det visade sig att det aldrig kom något nytt album eller någon turné så började jag sakta öppna ögonen även för annan musik. Men så då, när jag knappt lyssnat på dem på ett år eller så och ett nytt album kändes som en gammal dröm som aldrig gått i uppfyllelse. Då kommer det! Och ja, jag skulle väldigt gärna vilja säga att det var värt att vänta så länge. Men det var inte riktigt det. Det var självklart bra, det är trots allt U2 vi talar om, men det var inte tillräckligt bra i förhållande till all den väntetiden. Albumet känns lite som en sammanfattning av allt de gjort sedan 80-talet och det finns flera riktigt bra spår. Bland annat titelspåret, "Moment of Surrender" och "I'll Go Crazy if I Don't Go Crazy Tonight". Men så finns det även låtar som första singeln "Get on Your Boots" som verkligen inte håller upp till den standard jag sätter för Världens Bästa Band.

 

 

Franz Ferdinand live på Cirkus 21 mars

Man sammanfatta denna spelning med ett ord: party! Publiken var galet taggad och låtarna från det nya albumet var väldigt bra hoppmaterial. Stämningsmässigt var det underbart, men med den fantastiska Bloc Party-spelningen i färskt minne så får inte bandet högsta betyg. Det kändes lite för mycket som att det var ännu en kväll på jobbet för dem och det märktes att de inte gav allt, att de höll igen en hel del energi.

 

 

Paolo Nutini - Sunny Side Up släpptes 1 juni

 

Min favorit singer/songwriter släppte nytt och det var bra, riktigt bra. Efter det här albumet känns det lite konstigt att kalla honom singer/songwriter för "Sunny Side Up" är en salig blandning av olika genrer. Lite soul, lite country, lite blues... Innehållet lever upp till namnet i alla fall, det finns få skivor jag blir gladare av än denna!

 

- Sommar -

 

Bruce Springsteen live på Stadion 5 juni

Jag såg Bossen live för 5:e gången i ordningen. Denna gång fick stadion äran att vara värd till Bruce hela 3 kvällar i början av juni. Jag såg honom bara den andra kvällen, men de andra två kvällarna kunde jag höra honom genom mitt sovrumsfönster. Det var underbart, som vanligt, fantastisk stämning, som vanligt, oslagbar energi och oslagbart publikfrieri, som vanligt. 12 timmars köande i spöregn var det självklart värt, enda besvikelsen var att han inte tog min "Rosalita Wants To Come Out Tonight"-skylt...

 

 

T in the Park 8-12 juli i Skottland

Det var dags för min första festival, och jag började självklart litet och försiktigt med T in the Park och nära 100 000 besökare! För att sammanfatta vistelsen kan jag säga att på fyra dagar såg jag 15,5% av alla artister i mitt iTunesbibliotek live. Det tycker jag räknas som en lyckad festival.

Några minnesvärda stunder:

Lyckades norpa åt mig Caleb Followills plektrum under Kings of Leon-spelningen, som för övrigt är de två timmar i mitt liv som jag varit mest ihop-pressad. Trycket var helt insane, har aldrig varit med om något liknande på en konsert. Jag stod längst fram vid staketet, folk svimmade konstant till höger och vänster om mig och jag hade ont i revbenen i säkert en månad efteråt! Men en grym spelning var det, förstördes dock lite på slutet av att Caleb lackade på att det var dåligt ljud, dängde in sin gitarr i bastrumman, gick av scenen och sen blev det inga extranummer...

Fick se hur 80 000 åskådare gjorde Brandon Flowers tårögd under The Killers spelning. Han hade ett jättefint mellansnack om hur T in the Park var som att komma hem för dem, för de hade spelat där varenda år sedan de börjat sin karriär, första gången i det minsta lilla tältet och nu på main stage.

Såg Foals inne i ett litet, rökigt, svettigt tält och det var allmänt fantastiskt.

Det starkaste minnet och även den bästa konserten på hela festivalen blev, lite otippat, Snow Patrols spelning den sista kvällen. Hade glömt min kärlek till det här bandet lite eftersom deras senaste album hade varit något av ett fiasko. Men de skippade det mesta av de nya låtarna den här kvällen och var bara helt underbara. Gary Lightbody verkade överlycklig och sjöng nästan gudomligt bra. Det var lycka men samtidigt känslofullt och det gled en och en annan tår nerför kinden några gånger. Och när de körde halva "Run" med bara Garys gitarr och 80 000 pers som sjöng texten i kör hade jag goose bumbs som aldrig förut.