Jag fick äntligen i mig tillräckligt med riktig mat efter halv-svälten hos Mrs. Petch, hade möjlighet att koppla upp mig på deras WiFi, tillgång till Charles tre gitarrer och framförallt var jag omgiven av en massa underbara och välbekanta människor. Jag kände mig helt enkelt hemma, kunde slappna av och blev snabbt väldigt, väldigt trött. Så när gästerna drog sig hemåt vid 23.30 tuppade jag av nästan direkt i min stora, sköna säng och sov inte mindre än 14 timmar!

Söndagen spenderades i lugn och ro med gitarrspelande, konverserande i trädgården och såklart tittande på VM-finalen på kvällen.

Jag sov rätt länge idag med, vilket resulterade i att nästan hela dagen blev dedikerad till Temper Trap-konserten. Jag klev av tunnelbanan vid Oxford Circus och promenerade därifrån genom Soho till Somerset House. Passerade även igenom China Town som jag inte hade sett innan, väldigt spännande. Jag var framme vid Somerset vid 17-tiden och då var det fortfarande helt tomt. Men någon kvart senare så fick jag sällskap av en tjej som också skulle på konserten ensam och vi hann bli mycket goda vänner medan vi väntade. Eftersom vi var utan tvekan först i kön så fick vi bra platser längst fram i mitten.

Förbandet hette Middle East och är, precis som Temper Trap, från Australien. Jag fastnade väldigt mycket för dem. De spelar nån form av mix mellan australiensisk, amerikansk och engelsk folkmusik blandat med indie. De är så många som åtta medlemmar och ett vimmel av instrument - elgitarrer, trumset, banjos, mandoliner, dragspel, munspel, tvärflöjter och synthar.

När det väl var dags för Temper Trap så visade det sig att de skulle överträffa mina förväntningar något enormt. Fantastisk energi och närvaro och en otrolig karisma och utstrålning, framförallt från frontmannen Dougy Mandagi. Jag tänker gå så långt som att säga att hans energi, scennärvaro och förmåga att kommunicera med publiken faktiskt påminner mig om en ung Bono. Och det är inte något jag säger ofta!

Även musikaliskt var det otroligt bra, och låtarna gjorde sig perfekt i en konsertlokal som Somerset House. (En gammal 1700-talsbyggnad som agerar museum och diverse annat, där konserterna äger rum utomhus på den stora courtyarden i mitten.) Höjdpunkten var utan tvekan deras instrumentala låt, "Drum Song", som blandar djungeltrummor med tunga gitarriff och delay-dränkta solon. Tillsammans med ljuseffekterna, Dougy's dans och resten av bandets inlevelse så är det något av det häftigaste jag har sett utspela sig på en scen.

Det enda negativa med denna kväll var publiken. Musiken är ju ultimat för ett kokande, studsande publikhav och jag hade väntat mig att gå därifrån genomblöt av svett och med blåmärken här och var från staketet. Istället befann jag mig i en av de tråkigaste konsertpublikerna någonsin. Det var knappt ens någon som sjöng med, folk bara stod och stirrade, och applåderade lite då och då. Och detta var ändå en konsert som sålde slut på bara några timmar. Obegripligt...

Detta är planerat för resten av veckan:

- Besök på British Museum. Har bara spenderat någon timme där tidigare, så det ska utforskas mer. Gratis dessutom!

- Richmond. Jag ska ta mig ut till förorten där jag kommer spendera hela nästa läsår, ta mig en titt på skolan och området. Alla jag pratat med säger att det är väldigt fint så detta ser jag fram emot!

- Camden. Finns inte så mycket att säga, vore helt enkelt en skandal att spendera en vecka i London och inte åka dit.

- Shopping på Oxford Street/Soho. Primark, Boots, Uniqlue, Denmark Street...

- East London. Ska ta mig en tur till outforskade delar av staden och besöka Londons Docklands, Canary Wharf och en marknad kallad Spitalfields som tydligen ska vara lite liknande Camden.

Nu är det dock bedtime. Ska sova länge och drömma om unga musikaliska australiensare. Night!