Jag ber om ursäkt igen, för nu är jag en sån där jobbig bloggare som uppdaterar sällan och då jättelångt. Men jag ska försöka bättra mig!

Det var helg och familjen var äntligen lediga från skola och jobb så vi fick tid att umgås ordentligt. På lördagen åkte vi tillsammans med två andra familjer till en otroligt vacker strand. Där fick jag låna våtdräkt, våtskor och hjälm och sedan gav vi oss ut på något kallat "coasteering". Detta är en totalt livsfarlig aktivitet som går ut på att man växelvis klättrar på de vassa klipporna och simmar i det iskalla havet längs kusten så långt man orkar. De som varit i Wales eller vid någon annan kust i UK eller Irland vet att dessa klippor är inte som de mjuka, slipade klipporna i Stockholms skärgård. Nej, det är brant, det är vasst och täckt av pyttesmå, vassa snäckor som man lätt skrapar upp händerna på. De yngre och mer våghalsiga individerna roade sig även med att hoppa från alldeles för höga höjder ner i vattnet. Men jag överlevde oskadd förutom en del skrapsår på händerna och det var faktiskt en väldigt cool upplevelse. Trotsa döden, liksom.

Efter detta åkte vi till någon form av lokal festlighet/"fund-raiser" där det fast väldigt god mat att köpa. Det fanns även ett folkmusikband som spelade och lärde ut lite lokala folkdanser vilket var extremt roligt och svettigt! Jag blev därefter utfrågad av ett gäng nyfikna tonåringar vilket resulterade i att alla bestämde sig för att flytta till Sverige när de blev äldre, haha! Därefter bar det hemåt för att packa och säga hejdå till alla, för min buss skulle gå väldigt tidigt söndag morgon.

Som sagt gick min buss väldigt tidigt från Haverfordwest, närmare bestämt 05.30. Nervositet och spänning gjorde det svårt att sova och jag hann nog bara med dryga timmen innan jag var tvungen att vakna och ta mig till bussen. Bussen tog mig till Swansea där jag hade planerat att äta frukost eftersom det var nästan en timme mellan bussens ankomst och tågets avfärd. Men oturligt nog så låg inte busstationen på samma plats som tågstationen, utan jag fick hungrig och utmattad släpa all min packning ett par kilometer. När jag väl kom fram var självklart allting stängt och allt som fanns att äta var choklad från en vending machine. Just my luck!

Tåget som tog mig till London Paddington var dock bekvämt och behagligt och jag fick någon timmes sömn till. Väl framme i London vid 2-tiden möttes jag av en outhärdlig hetta. Det kändes bokstavligt talas som om hela jag smälte när jag klev av tåget. Jag var tvungen att ta mig från Paddington till Victoria för att ta tåget till Brighton och det gjorde inte precis saken bättre att tvingas ner i tunnelbanan som även vintertid är överhettad och syrefattig.

På Victoria hade jag tid att proppa i mig en kycklingsandwich och sedan somnade jag helt utmattad på tåget till Brighton. Jag sov så djupt att jag inte ens märkte att vi var framme så en dam fick väcka mig. Nyvaken och stressad rafsade jag ihop mina saker och hoppade av tåget. Men när jag gick längs perrongen fick jag syn på spärrarna som finns här i UK som kräver att man har sin biljett för att komma ut från stationen. Jag inser att jag glömt min biljett på tåget och rusar tillbaka för att hämta den, men tåget har redan börjat fyllas på med folk och jag hade ingen aning om var jag hade suttit någonstans. Så jag gick halvt gråtfärdig fram till spärrvakterna och talar om vad som hänt. Som tur var hade jag sparat kvittot jag fick när jag köpte biljetten men det var på nåder de släppte ut mig.

En till tabbe hann jag med innan jag äntligen kom fram till mitt hem hos Hilary Petch på 11 Glendor Road. Men den och resten som jag har att berätta får ni höra en annan gång för nu måste jag rusa härifrån! Have a good one!