Jag menar förstås inte att jag var helt ensam alla de där sextiosex timmarna. Känslan av ensamhet jag syftar på är en som jag aldrig känt förut, och inte kunnat förutspå, eller ens sätta ord på, förrän några dagar sedan. Att inte ha någon tillgänglig som känner en utan och innan, som man upplevt både de bästa och de värsta tider med, som man kan berätta precis vadsomhelst för, se ut precis hursomhelst när man träffar, som man vet att man bara kan ringa upp utan att ha något egentligt att säga. Det är den ensamheten.

Men nu har jag ett band. Jag blir alldeles varm i magen bara av att skriva det. Ett helt otroligt, begåvat, inspirerande band, ja nästan en familj, som jag nu är en del av. Timmarna av oensamhet jag fått av dem den senaste veckan är ovärderliga, och de kommer bli fler.