020910
Känner att det inte är så stor mening med att skriva saker om ingen får läsa dem. Så postar första delen av mitt dokumenterade Helsingfors-äventyr. Fortsättning kommer om inspirationen rinner till någon gång, men chansen är större om jag får höra att någon vill läsa mer!
För mig är inte U2 ett band som jag bara kan gå in och ställa mig att titta på när konserten börjar. Kön är en nödvändig känslomässig uppladdning inför konserten. Det blir så mycket bättre, en sådan urladdning och ett sådant klimax, när man frusit och hungrat och levt utomhus i några dygn innan. Detta är säkert svårt för många att förstå, men så är det för mig, för oss. Att inte köa är inte ett alternativ.
Efter en natt på färjan tog vi oss iland och ombord på en spårvagn som tog oss till Olympiastadion. Nu började sökandet efter den bästa platsen att slå upp vårt camp. Vi försökte få tag på någon som jobbade med Show Security, som kunde upplysa oss om var folk vanligen köar. (I Göteborg förra året blev vi hänvisade till kullen ovanpå Bergakungens Sal-biografen.) Men de enda vi fick tag på var lokala säkerhetsvakter som inte ens visste vid vilken ingång insläppet skulle vara eller när Show Security skulle komma dit. Redan nu märkte vi även av språkbarriären. Jag hade, kanske lite självupptaget, förväntat mig att fler skulle kunna svenska, och de flesta pratade även väldigt knacklig engelska. Men efter ett varv runt stadion kunde vi konstatera att det inte fanns några andra köare, och bestämde oss för att slå oss ner på en passande gräsplätt och sätta upp några skyltar för att visa folk i rätt riktning.
Den första dagen och natten förflöt utan några större incidenter, förutom ett besök av tre ridande poliser. De upplyste oss om att det i Finland är förbjudet att campa på allmän plats, men vi lyckades förhandla oss fram till en tillåtelse till en väldigt lång picknick. Detta innebar alltså att vi fick köa - så länge vi inte satte upp tältet. Vi höll helt enkelt alla tummar för att det inte skulle börja regna. Under dagen efter, som alltså var en torsdag och dagen innan konserten, började det droppa in folk allt eftersom och jag som går igång lite på att organisera och fixa med saker blev mer och mer taggad ju fler siffror jag delade ut och ju fler namn jag skrev upp i mitt block. Vi körde med kösystemet som fungerat bra så många gånger, både när jag själv organiserat köer och när andra gjort det. Nummer på handen, alla namn i ett block och upprop var tredje-fjärde timme.
Vi får på eftermiddagen tillslut informationen att insläppet kommer ske på andra sidan av stadion, och vi flyttar kön som vid det laget bestod av runt 20 personer. Folk fortsätter att droppa in under dagen och kvällen och vid 11-tiden får vi äntligen kontakt med en Show Security-vakt som verkar vara den som kommer ha kommandot vid insläppet. Vi förklarar vårt system och hur vi skulle vilja att insläppet går till: de första hundra som köat längst blir insläppta först och får lite tid på sig att ta sina platser innan resten släpps på. Vi är även noga med att säga att vi vill ha hjälp med att se till att folk inte springer, utan går in, gärna på ett led med händerna på varandras axlar. Mitt strävansmål är insläppet till Coldplay på Stadion förra sommaren, då jag tågade in i spetsen av 300 sjungande personer som höll händerna på personen framförs axlar - ingen sprang, ingen fick panik, det var helt perfekt.
Även om det märktes att kommunikationen med engelskan inte var helt enkel för vakten så verkade han förstå vad det handlade om och han sa till och med "we're gonna respect your system". Så vi gick ganska lugna och glada till mods och lade oss att sova i några timmar.
Det var de värsta dagarna, det var de bästa
På färjan över var stämningen inte på topp. Jag var redan sliten efter några dagar på en kompis landställe på Åland och en helg på Way Out West, och tanken på att sova ute i 4 nätter och leva på nudlar och burksoppa kändes inte speciellt tilltalande. Men önskan om att vara först var ändå större, att få organisera kön så att den blev precis så rättvis som den ska vara, om att få bli insläppt allra först i den gigantiska arenan och få välja precis den plats man vill stå på.
För mig är inte U2 ett band som jag bara kan gå in och ställa mig att titta på när konserten börjar. Kön är en nödvändig känslomässig uppladdning inför konserten. Det blir så mycket bättre, en sådan urladdning och ett sådant klimax, när man frusit och hungrat och levt utomhus i några dygn innan. Detta är säkert svårt för många att förstå, men så är det för mig, för oss. Att inte köa är inte ett alternativ.
Efter en natt på färjan tog vi oss iland och ombord på en spårvagn som tog oss till Olympiastadion. Nu började sökandet efter den bästa platsen att slå upp vårt camp. Vi försökte få tag på någon som jobbade med Show Security, som kunde upplysa oss om var folk vanligen köar. (I Göteborg förra året blev vi hänvisade till kullen ovanpå Bergakungens Sal-biografen.) Men de enda vi fick tag på var lokala säkerhetsvakter som inte ens visste vid vilken ingång insläppet skulle vara eller när Show Security skulle komma dit. Redan nu märkte vi även av språkbarriären. Jag hade, kanske lite självupptaget, förväntat mig att fler skulle kunna svenska, och de flesta pratade även väldigt knacklig engelska. Men efter ett varv runt stadion kunde vi konstatera att det inte fanns några andra köare, och bestämde oss för att slå oss ner på en passande gräsplätt och sätta upp några skyltar för att visa folk i rätt riktning.
Den första dagen och natten förflöt utan några större incidenter, förutom ett besök av tre ridande poliser. De upplyste oss om att det i Finland är förbjudet att campa på allmän plats, men vi lyckades förhandla oss fram till en tillåtelse till en väldigt lång picknick. Detta innebar alltså att vi fick köa - så länge vi inte satte upp tältet. Vi höll helt enkelt alla tummar för att det inte skulle börja regna. Under dagen efter, som alltså var en torsdag och dagen innan konserten, började det droppa in folk allt eftersom och jag som går igång lite på att organisera och fixa med saker blev mer och mer taggad ju fler siffror jag delade ut och ju fler namn jag skrev upp i mitt block. Vi körde med kösystemet som fungerat bra så många gånger, både när jag själv organiserat köer och när andra gjort det. Nummer på handen, alla namn i ett block och upprop var tredje-fjärde timme.
Vi får på eftermiddagen tillslut informationen att insläppet kommer ske på andra sidan av stadion, och vi flyttar kön som vid det laget bestod av runt 20 personer. Folk fortsätter att droppa in under dagen och kvällen och vid 11-tiden får vi äntligen kontakt med en Show Security-vakt som verkar vara den som kommer ha kommandot vid insläppet. Vi förklarar vårt system och hur vi skulle vilja att insläppet går till: de första hundra som köat längst blir insläppta först och får lite tid på sig att ta sina platser innan resten släpps på. Vi är även noga med att säga att vi vill ha hjälp med att se till att folk inte springer, utan går in, gärna på ett led med händerna på varandras axlar. Mitt strävansmål är insläppet till Coldplay på Stadion förra sommaren, då jag tågade in i spetsen av 300 sjungande personer som höll händerna på personen framförs axlar - ingen sprang, ingen fick panik, det var helt perfekt.
Även om det märktes att kommunikationen med engelskan inte var helt enkel för vakten så verkade han förstå vad det handlade om och han sa till och med "we're gonna respect your system". Så vi gick ganska lugna och glada till mods och lade oss att sova i några timmar.
Kommentarer
Postat av: Mum
Från dramaturgfröken
In medias res eller pang på rödbetan - Presentation av konflikt och personer - Fördjupning av konflikt och personer - Point of no return eller vändpunkt - Konfliktupplösning - Avslutning
Vad händer när du berättar på engelska?
Postat av: Vera
Mamma, jag förstår inte. In medias res? Var det bra eller dåligt?
Postat av: Simone
men sen då? sen då? hur gick det hur gick det???? :)
Trackback
