Måndagar alltså. Dagen har spenderats med en samhällslektion och sedan ganska intetsägande aktiviteter i mitt rum. Jag är något sur på en hopplös snubbe som jag har haft kontakt med på Facebook om att kanske starta band ihop. Vi har försökt träffas i 3-4 veckor men varenda gång vi bestämt något hör han antingen inte av sig eller kommer med någon ursäkt och stället in. Idag var det ungefär femte gången gillt, vilket resulterade i att jag inte hade lust att göra nånting på hela dagen efteråt. Efter middagen fick jag dock dåligt samvete för att jag varit inne hela dagen, så jag tog en lång promenad, köpte Cadbury fruit & nut på Tesco och nu sitter jag och smaskar på denna och kollar på den enda TV-serien jag tillåter mig själv att titta på numera, The Inbetweeners, bara för att det är så fruktansvärt roligt.
Helgen spenderades dagtid med att sova bort dagarna och vara allmänt lat och kvällstid med att dricka vin och dansa sig bort. Speciellt minnesvärd var lördag kväll då jag och André var på The Flower Pot i Camden. Först ut var ett helgalet band som jag inte minns namnet på, vars sångare var klädd i gosedjur från topp till tå. Mitt under spelningen sprang en kille från publiken upp på scen, klädde av sig kläderna och satte på sig en gorillakostym och stod sedan där och dansade med bandet spelningen ut. Efter detta spektakel var det två olika DJ:s som spelade grym musik, väldigt varierat och riktigt roligt att dansa till.
Jag gillade verkligen The Flower Pot. Perfekt storlek, sköna människor och härlig stämning. De har alltid gratis inträde och minst ett liveband och en DJ varje kväll, och samtidigt väldigt hög klass på alla bokningar. Imorgon bär det dit igen, då för att lyssna på det här grymma bandet - Tom Williams & The Boat.
På onsdag ska jag till ett ställe som heter Borderline för att gå på ett annat gig. Denna gång är det Young Rebel Set med support av Hoodlums som spelar. Det är underbart att kunna gå på så mycket gig, jag mår så himla bra av det.
I alla fall så har jag ett annat band på g, som verkar mycket mer lovande. Sångaren i The SeaZora svarade på min annons förra veckan, de är intresserade av mig som percussionist och jag ska komma och repa med dem den 2 november! De spelar en form av contemporary folk som verkar jättespännande och är duktiga musiker så jag hoppas verkligen att det blir något av det hela. Om ni är nyfikna på hur det låter så kan ni lyssna på deras myspace här.
Musik har så länge jag kan minnas varit en stor del av mitt liv, och de senaste åren till och med den allra största och viktigaste. Därför kom det väldigt naturligt för mig att välja att göra ett projektarbete med musik i fokus. Jag lägger ner enormt mycket energi och kärlek på min egen och andras musik i min vardag och i och med det kommer detta ämnesval att höja min motivation och göra det lättare för mig att genomföra projektet på ett bra sätt och samtidigt ha roligt. Dessutom kommer jag kunna arbeta kreativt och mångfacetterat då arbetet kommer vara väldigt varierat och därmed kommer jag ha möjlighet att få bredare kunskaper och erfarenheter.
Jag har länge varit fascinerad över hur stor makt musiken kan ha över människors liv. Den påverkar våra känslor, våra tankar, ja, till och med våra drömmar och åsikter. Speciellt intressant är det hur mycket gott musiken kan göra. Bandet som för mig som 12-åring gjorde mig verkligt intresserad av musik är U2. Jag blev berörd av de starka texterna och började sätta mig in i samhällsproblemen som låg bakom dem; konflikterna på Irland och andra platser i världen, svält och sjukdomar i U-länder och minoriteters kamp för medborgerliga rättigheter. Bono är en stor inspiration för mig, både musikaliskt och hur han utnyttjar sitt kändisskap för att göra världen till en bättre plats.
2. Syfte och mål
Syftet med mitt projekt är att ta reda på hur jag med min musik kan påverka min omvärld och människorna runtomkring mig. Kan jag påverka med mina texter, så som så många andra låtskrivare påverkar sina lyssnare? Vilka känslor kan min musik frambringa i andra människor? Kan jag göra livet lite bättre för de som har det sämre ställt?
Jag vill utmana mig själv som låtskrivare och musiker, men också som organisatör. Ett projekt som detta ställer min musik på sin spets och jag får möjlighet att se hur den kan se ut i en helt färdig produkt istället för skissade idéer.
Målet är att spela in en EP med 4-5 av mina egna låtar och sedan marknadsföra den genom att ha en releasefest. Intäkterna för biljett- och skivförsäljningen ska sedan gå till en noga utvald välgörenhetsorganisation.
3. Genomförande
Som jag ser det kommer projektet vara uppdelat i två faser. Den första fasen är den rent kreativa när jag ska spela in och färdigställa EP:n. I nästa fas kommer organisationen och genomförandet av releasefesten.
I den första fasen kommer jag skriva klart låtarna, spela in de olika instrumenten, mixa och lägga på effekter i datorn. Jag kommer fokusera på en låt i taget och bli helt klar med låten jag håller på med för att sedan fortsätta med nästa. När alla låtarna är klara ska jag hitta någon som kan mastra den (kopiera upp CD:s) billigt samt fråga runt om det är någon som kan tänka sig att göra ett omslag. Jag har många kompisar som håller på med foto och/eller målar så det borde inte bli svårt.
När alla låtarna är färdiginspelade börjar jag även komma in i fas 2. Då ska jag börja göra research efter en bra lokal att hålla releasefesten på. Beroende på hur mycket det kommer kosta att hyra lokal så kommer jag kanske även behöva söka bidrag och stipendier för att få pengar att lägga ut. På festen vill jag att det utöver mig själv ska vara 2 eller 3 andra akter som spelar live, dels för att det lockar mer folk och dels för att det blir en roligare kväll på det sättet. Därför måste jag alltså också börja höra mig för efter folk som vill spela.
När jag hittat en bra lokal, bestämt datum och bokat den ska jag börja marknadsföra festen. Innan jag kan börja trycka upp affischer och flygblad o.s.v. så måste jag ha bestämt mig för vilken organisation pengarna ska gå till samt hur högt biljettpriset behöver vara för att det ska gå runt. Mitt mål är att locka minst 50 personer till eventet. Om varje biljett kostar 6 pund blir det 300 pund totalt, vilket jag skulle vara väldigt nöjd med. För att locka folk kan jag ha erbjudanden - t ex köp biljett i förväg kostar £6, då blir man uppskriven på gästlistan och får en kopia av EP:n gratis, betalar man i dörren kostar det £7, och då finns EP:n till försäljning inne på festen.
Dagen för releasefesten kommer, och detta vet jag av egen erfarenhet, att bli väldigt stressig och hektisk. Därför är det viktigt att allt är så färdigplanerat som möjligt innan dagen kommer. Jag ska ha sett till att all utrustning som kommer behövas är på plats och fungerar, att jag har hittat någon som kan sitta vid mixerbordet under kvällen, att banden vet vilken tid de ska soundchecka och att biljetter och gästlista är i ordning.
Under projektets gång ska jag, för att få inspiration och kunskap, läsa en bok som heter Bono On Bono. Det är en sammanställning av samtal han haft med författaren Mischka Assayas mellan 2002 och 2004. De pratar om allt möjligt, men boken ska framförallt vara inriktad på Bonos arbete med Afrika och hans olika projekt och tankar om dessa.
3.1 Tekniska förutsättningar
Inspelningen och mixningen av musiken kommer jag att göra själv på min MacBook. Jag kommer använda mig av inspelningsprogrammet Logic Pro, som jag är bekant med efter att ha jobbat i flera år med dess förenklade variant Garage Band. Lite studier av manualen kommer dock behövas för att få ut det mesta av programmet.
Sången och den akustiska gitarren kommer jag spela in med min egna kondensatormikrofon och med pennmikrofoner som jag får låna från min handledare Will Shirley. Elgitarren och basen spelar jag in genom att koppla in dem direkt i datorn och till resten av instrumenten - trummor, stråkar och klaviatur - använder jag mjukvaruinstrument.
3.2 Tidsplan
Första låten klar: Deadline vecka 43
Andra låten klar: Deadline vecka 49
Tredje låten klar: Deadline vecka 4
Fjärde låten klar: Deadline vecka 9
Alla låtarna färdiginspelade: Deadline vecka 10.
Bokning av lokal: Deadline vecka 12.
Band klara att spela, hittat någon som vill göra omslag: Deadline vecka 13.
Bestämt organisation, tryckt upp affischer, börja marknadsföra: Deadline vecka 14.
Det finns ett antal stipendier och bidrag att söka för kulturevenemang från Stockholms Stads hemsida som kan täcka utgifterna. Då skulle alla pengarna från biljettförsäljningen gå till den utvalda organisationen. Men om jag inte lyckas få något bidrag så kommer jag kunna lägga ut pengarna ur egen ficka, och då går överskottet från biljettförsäljningen till organisationen.
Jag är inte duktig längre. Sådär duktig som jag sa att jag var de 2-3 första veckorna. Nej, jag är tillbaka till mitt gamla jag. Stökigt rum, läxor i sista sekunden, slutat skriva i almanackan, går och lägger mig för sent, går upp så jag precis bara hinner i tid och bryr mig inte särdeles mycket om vad jag har på mig eller hur jag ser ut. Antar att det är sån här jag är, och det är väl bara att acceptera det. Saker går ju bra ändå, liksom.
Det är kallt ute nu. I helgen gick jag i shorts och t-shirt i höstsolen men nu vill jag nästan ha långkalsonger på mig när jag går ut. Ikväll har jag hållit mig varm med tjocktröja och filt och tofflor och element och musik som man blir varm av. Men jag längtar efter att vara varm på insidan också.
Om det är någon som längtar efter bra musik i höstmörkret kan jag tipsa hemskt mycket om dessa skivor:
Jag har aldrig varit bra på att uttrycka och dela med mig av mina känslor genom att prata. Det slutar bara i en massa avklippta meningar, "typ", "asså", "liksom", "ja...", "...fattar du?". Och inte blir det lättare när man är så långt ifrån de man vill prata med att man måste prata genom en liten skärm. Därför gör jag nu som jag alltid har gjort, skriver hur jag känner. Kanske verkar lite personligt och intimt, men jag vill dela med mig, så deal with it.
Det är nu 42 dagar sen jag flyttade till London. Flyttade hemifrån, till ett nytt land, och lämnade allt som fick mig att känna mig hemma och allt som jag älskade. Jag gjorde det med stora förväntningar, jag skulle äntligen få bo i mina drömmars stad och det kändes som att mitt liv nu skulle börja på riktigt.
Dessa 42 dagar sedan jag flyttade har varit de i särklass mest omvälvande och överväldigande jag någonsin varit med om. Många av mina förväntningar har blivit uppfyllda, det är utan tvekan en helt fantastisk stad att bo i - jag har upptäckt mycket nya grymma ställen, klubbar, pubar, gator, marknader, restauranger - och jag har vid flera tillfällen känt mig helt upprymd och lycklig, bara att över att jag har privilegiet att få bo här. Och alla otaliga gånger jag har fått frågan "Hur har du det därborta?", så är det dessa saker jag berättar om, om det roliga jag gjort på sistone och de roliga saker jag ser fram emot. Men det som jag undvikit att prata om är hur jobbigt det faktiskt också varit. Kanske för att jag inte vill att folk ska vara oroliga över att jag inte mår bra, eller för att jag inte vill erkänna för mig själv att alla mina förväntningar inte blivit uppfyllda, för hur skulle det kunna vara något annat än underbart att flytta till London?
Sanningen är att dessa 42 dagar också har varit de i särklass jobbigaste och mest emotionellt påfrestande jag någonsin varit med om. De två första veckorna var inga problem. Sen kom föräldrarna och Tara och jag hade en underbar födelsedagshelg, och det var väl någon gång efter den som det började bli jobbigt. Sen har det faktiskt bara blivit värre ju mer tid som gått. Jag saknar så många människor så otroligt mycket. Saknar Globala, saknar mitt rum, och framförallt tryggheten det innebar att bo hemma. Tryggheten som jag inte tänkte på överhuvudtaget då, men som känns som ett stort tomt hål nu. Hemlängtan, antar jag att det kallas med ett enkelt ord.
Nästan varje dag känner jag mig någon gång också fruktansvärt ensam. Ensam, liten och utlämnad. Livet och världen kommer rusande mot mig i en sanslös fart och jag har inte en chans att hinna med. Mina känslor är en enda stor berg-och-dalbana, och jag går från eufori till depression på minuter. Exempel från dagen:
Jag har haft en grym helg med Max och Jonathan på besök, men idag var jag tvungen att ta farväl av dem och återgå till vardagen här - om man nu kan kalla den vardag ännu. Jag var ganska nedstämd över detta och när jag sedan får reda på att min projekthandledare är sjuk, efter att jag förberett mig noga, sett fram emot, och stressat som bara den för att hinna till vårt möte, så bryter jag ihop lite. Jag bestämmer mig för att ta en promenad för att samla mig lite, går ner till floden och går en bit längs en liten stig precis vid vattenbrynet. Hittar en sten där jag sitter och lyssnar på Tallest Man on Earth och snyftar en stund. Men på vägen tillbaka visar det sig att tidvattnet stigit, och stigen är totalt översvämmad den sista biten. Valet står mellan att gå 5-6 miles åt andra hållet till nästa bro, eller ta av sig skor och strumpor, kavla upp byxorna och vada. Jag valde det andra alternativet och vadade med iskallt, lerigt, förorenat Themsen-vatten upp över knäna de ca 50 metrarna som var översvämmade. När jag torkat av mig så gått det gick med strumporna och satt på mig skorna och börjar gå hemåt så börjar jag skratta, okontrollerat, av det otroligt komiska i situationen jag just upplevt. Sedan går jag och fnissar och ler hela vägen hem, och ångesten och nedstämdheten från innan är som bortblåst. Herregud vilket jävla psykbryt, folk måste trott att jag var mentalsjuk på riktigt.
Jag förstår ju att allt det som jag känner är fullkomligt naturligt, och att de flesta antagligen känner på liknande sätt när de genomgår såpass stora förändringar i sina liv. Men det gör det inte mindre svårt att hantera, och jag är fortfarande lite i chocktillstånd, för jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle kännas på det här sättet. Många har frågat om jag har börjat komma till rätta, och kommit in i det hela ännu, och jag har oftast svarat jakande på detta, för på ytan har jag ju det. Men sanningen är att jag faktiskt inte har gjort det än, och det kommer nog dröja ett bra tag till innan jag gör det på riktigt.
För att ta ner detta inlägg på jorden lite - om det är någon som fortfarande orkar läsa - så kan jag berätta att det ikväll inträffade något väldigt häftigt, musikmässigt, här i London. BBC Radio 1 anordnade en show kallad Mumford & Sons with friends, som var ett hemligt gig där Laura Marling, Bombay Bicycle Club, The Maccabees och Mumford spelade live och grymma Zane Lowe var värd och grymma DJ:s spelade skivor mellan akterna. Och alltihopa streamades live på Radio 1 och BBC:s hemsida! Jag försökte göra reklam för det på Facebook medan det hände, men ni som missade det kan kolla på det i efterhand här, från och med imorgon. REKOMMENDERAS STARKT!
Jag har en dröm, en framtidsvision, som jag hoppas kan bli sann någon dag.
Det är vinter i London. Jag går längs en stilla, frostbeklädd trottoar, och andas in luften som är sådär krispig och kall som den kan vara på vintern. Himlen är täckt av vita moln som skapar ett grått ljus över världen. Nästan som i en svartvit film. Mina kängor gör en stadig rytm på gatstenarna, jag har huvan uppdragen och jag är alldeles varm om huden i min stora vinterjacka, trots att det är flera minusgrader ute. Innanför huvan sitter mina hörlurar, och I mina öron sjunger en ung engelsk folksångare. As the winter winds litter London with lonely hearts, the warmth in your eyes swept me into your arms. Was it love or fear of the cold that led us through the night? For every kiss your beauty trumped my doubt. Jag tänker på en speciell person när jag hör honom sjunga dessa ord. Jag ler lite för mig själv, av igenkännande och tillgivenhet. Och jag är varm på insidan också.
Ber om ursäkt för dålig uppdatering senaste veckan. Jag hade en tredagarskris då jag var tvungen att klara mig utan min dator, och i helgen har finaste Petronella varit på besök och det har varit minst sagt intensivt.
I min hjärna ikväll finns projektarbete, projektarbete, projektarbete, behov av att spela trummor, förväntansfullhet inför besök av två fina pojkar i helgen, jag vill ha ett band och som lite strössel på toppen en dos av skoltrötthet.
Vilket band var det jag var och såg i förrgår på Relentless Garage? Inte var det de försynta, småblyga myspoparna Shout Out Louds som jag har lärt känna på ett flertal spelningar i Stockholm i varje fall.
I början verkade bandet bli nervösa av den enorma responsen från publiken. Men efter ett par låtar drogs de med, och bjöd på en show jag aldrig kunnat föreställa mig. Söta, blyga Adam Olenius hoppade ner från scenen och lät sig tafsas och kramas på av publiken, anordnade allsång, spelade önskningar från publiken, skämtade och bedrev publikfrieri i klass med herr Springsteen själv. I sista extranumret blev det för mycket för den överextatiska publiken som stormade scenen och dansade låten ut.
Den här videon är filmad av någon som måste stått precis bakom mig, för mina händer är överallt!
Är trött, seg och sur. Har sovit 7 timmar på 2 dygn, mitt rum är uppochnervänt efter en helg av vanvård och tillskott av nya prylar, jag har alldeles för mycket läxor och jag har ätit alldeles för mycket choklad. Jag är glad att jag hann fly Sverige innan detta katastrofala val, men samtidigt har jag en längtan efter att åka hem, demonstrera och försöka "ställa saker till rätta", eller i alla fall göra något, vadsomhelst.
Som tröst har jag bjudit mig själv på en biljett till Shout Out Louds på onsdag. Det ska bli kul. Och på torsdag är det Camden Lockstock, en festival i Camden där det spelar band på en massa olika venues och det är gratis inträde överallt. Det ska också bli kul.
Jag hatar att sitta och vänta på sms som kanske aldrig kommer komma.
Det är konstigt vad snabbt ren, sprallig lycka ut i minsta fingertopp kan lägga sig och bli till ett stort hål i magen av besvikelse och oro.
Slutet på denna vecka har varit underbart, episkt, legendariskt. Världens underbaraste, vackraste Tara och mina älskade föräldrar har varit här och lyst upp min tillvaro. Dagarna har spenderats med pubbesök, flirtande, vårdslöst användande av min mobiltelefon, enchiladastillverkning åt mina värdföräldrar, nagelmålning, hårklippning, promenader, besök på indisk restaurang med grymt god mat, bjudande på rom & cola till pappa, fler pubbesök, camden market, klänningsshoppande, picknick, frisbeekastande, äta efterrätten först, dricka champagne, ombyte på en cafétoalett medan arga kunder rycker i dörren, Billy Elliot-musikal, spontana skrattanfall, After Skool Klub, Budweiser, euforiskt dansande till Bloc Party, Foals, MGMT, Two Door Cinema Club med flera, nattbussguidening av söta pojkar, hemkomst halv 6 på morgonen och mycket mer.
Sitter med sprängande huvudvärk som jag utstått hela dagen. Inget har hjälpt - vatten, mat, tabletter... Tror det måste vara vädret, som för första gången visar prov på det alla förknippar med England, men som jag aldrig upplevt trots all tid som spenderats i detta land. Det regnar och är otroligt kvavt. Tryckande, och molnen flyger lågt på himlen, som om atmosfären håller på och krymper. I vilket fall som helst är mitt tillstånd minst sagt opraktiskt när man har 40 sidor engelska att läsa tills imorgon.
Idag hade vi 2 timmars information om att söka till universitet i U.K. Det är, som allt annat i det här landet, extremt krångligt. Man måste skriva ett personal statement, man måste ha ett referensbrev från en lärare, man får inte göra vadsomhelst på sitt gap-year för det ser dåligt ut... o.s.v... Att plugga på universitet i England och Wales kostar ~£3300/termin (typ 38.000 kr) så det är inte direkt ett alternativ för mig, men däremot att plugga i Skottland är gratis! Så jag funderar faktiskt på att söka åtminstone, för att ha alla dörrar öppna. Men då kommer vi till det största problemet: vad fan ska jag plugga?
Av någon anledning är det enklare att vara duktig här. Jag har köpt en pärm med massa fack där jag kan sortera mina papper. Jag gör läxor i tid och går på alla lektioner. Jag håller mitt rum städat och fint. Jag springer i parken flera gånger i veckan. Jag äter regelbundet och hyfsat nyttigt. Jag utnyttjar överbliven tid till att vara kreativ istället för att glo på TV. Jag har sökt jobb i halva Richmond. Vet inte vad som har flugit i mig, men vi får väl se hur länge det varar.
Dock så känns det som om mitt liv just nu står lite på paus. Eller som om någon inte tryckt på play än. Det kanske är så enkelt att vara duktig för att jag drar mig för att åka in till London för att jag inte fått mitt busskort än. Och för att jag inte kan följa med ut än. Allt kanske förändras igen efter lördag. Vi får se. Jag hoppas på förändring på söndag i varje fall. Innerligt. Annars tänker jag fan inte komma hem igen.
Kings of Leon släpper nytt nästa månad, den 18 oktober släpps deras 5:e skiva "Come Around Sundown".
Första singeln "Radioactive" har funnits på hemsidan ett tag men inte gått att spela för mig förrän ikväll, och jag säger bara WOOOOW! Vilken låt, vilken video. Köpte inga biljetter till konserten i London när de släpptes i fredags, på grund av att de kostade 59 pund som jag inte kände att jag hade råd med. Den sålde slut på minuter och jag hatar mig själv litegrann nu.
Man blir ganska lycklig när man är ute och springer i solnedgången, rundar en sväng längs stigen, tittar upp och ser en ensam hjort som står mitt på ängen och tittar på en.
Helgen spenderas i 18-årskrisens namn. Igår kväll satt jag hemma med en Ben & Jerry's och tittade på Bert och Eva & Adam. Idag har jag haft intimt umgänge med en Geografi-uppsats och som belöning när jag var klar tittade jag på mer Eva & Adam och åt upp glassen. Sen fick jag dåligt samvete och gick ut och sprang.
Morgondagen kommer förmodligen se ungefär likadan ut som idag. Har en hel del plugg till nästa vecka, men vill bli klar med allt i helgen så jag slipper hålla på med det när mina föräldrar och Tara är här.
Om exakt en vecka fyller jag 18 år. Jag ser fram emot det och har längtat efter det så mycket att det är svårt att beskriva, men samtidigt är jag livrädd. Är lite svårt att förklara varför, men liksom. Jag har varit ett "barn" hela mitt liv. Även om jag på senare år självklart fått ta det mesta ansvaret för mig själv så har jag i teorin alltid haft möjligheten att fucka up totalt, eller hamna i någon form av knipa och inte vara helt utlämnad åt mig själv. Det är jag förmodligen inte efter den 18 september heller, men ändå, i teorin!
Även om det är läskigt så är det helt underbart fantastiskt awesome samtidigt. Var och röstade i torsdags och kände mig galet vuxen och betydelsefull. Och det kommer bara bli bättre.
Album of the year gick igår till The XX, över Mumford & Sons och Laura Marling. Förstår inte detta alls. Visst gillar jag The XX, de gör grymt skön musik och är relativt originella. Men de har inget av det genialiska och genuint musikaliska som finns hos både Mumford och Laura. The XX är ett sådant band som folk kommer att ha lyssnat på under 2010, tröttnat på 2011 och i princip glömt 2015.
Klaxons nya, "Surfing The Void" är awesome. Ladda ner det omedelbums. Jag vet att jag tjatar, men om ni ännu inte hört Arcade Fires nya, gör det NU!
Kings of Leon spelar i London den 21 december. Biljetterna släpps på fredag. YIIHAA!
Communion
Vill ni höra riktigt, riktigt bra, ny musik tycker jag att ni ska klicka er in hit och lyssna på Communion Compilations längst ner på sidan. Speciellt Jay Jay Pistolet, Elena Tonra och Beans On Toast. Communion är en klubbkväll startad av bland annat Ben Lovett (keyboardist i Mumford & Sons) som ordnar spelningar och klubbkvällar på bland annat Notting Hill Arts Club i London. De har även ett eget skivbolag och pysslar med lite andra prylar. Jag kan bara säga att jag kommer definitivt bli en stammis där så snart jag fyllt mina 216 månader! (En vecka + 2 dagar kvar!!!!)
Brandon Flowers of The Killers is going solo, nya singeln "Crossfire" finns nedan. Jag tycker inte att den är särskilt speciell, tror det blivit bättre om han hållit sig till sitt grymma band. Vad tycker ni?
Jag fick för mig att sammanställa lite statistik av konserter jag varit på. Kanske totalt ointressant för mina kära läsare, men jag tyckte det var kul! Ska bli intressant att se hur saker och ting kommer att ha förändrats efter ett år i denna stad.
Jag har i mitt liv varit på 87 konserter och 5 festivaler och jag har sett totalt 66 olika band.
(Med konsert menar jag en riktig spelning med förköpta biljetter och promoters o.s.v. Alltså inte små pubspelningar eller kompisar som spelar på fritidsgårdar och liknande.)
Måste börja tro på mig själv lite mer. Inte okej att ha så mycket ångest bara för att man försöker skaffa jobb.
Har två band på g. Ska bli helt galet roligt om det verkligen kommer igång.
Jag avskyr min religionslärare.
Har insett att det finns löjligt mycket ställen man kan gå och lyssna på bra musik i denna stad. Alltså verkligen, löjligt. Övergår mitt förstånd hur det kan finnas så stor efterfrågan att allt kan gå runt. Jag kommer inte ha en lugn stund efter jag fyllt myndig. För det är ju det man måste vara för att gå på dessa ställen. Myndig.
Tänker inte åka in till stan något mer innan jag fått mitt student oystercard. Det är en annan sak som är löjlig, hur dyrt det är att åka kollektivt. Men när jag fått mitt kort får jag gratis bussresor och halva priset på tåg.
Arcade Fires nya går på repeat. Måste försöka ta mig in på den konserten på något sätt, även fast det är slutsålt.
Kort, osammanhängande uppdatering. Men bättre än inget kanske?
Jag börjar få lite cravings efter mänsklig kontakt. Hur gulliga och snälla min värdfamilj än är så känner jag dem ju inte särskilt bra än, samma sak med folket i skolan. Så om någon snarast vill ställa upp på en skypedate så jag får höra en bekant röst blir jag hemskt glad!
Att hitta ett band är just nu prioritet ett på min mentala att-åstadkomma-lista. Med ett band skulle jag a) Lära känna nytt folk, b) Få spela musik med andra (uppenbarligen, men ändå), c) Komma i kontakt med människor jag har saker gemensamt med d) Få en möjlighet att få brittiska vänner e) Få prata engelska. Sjukt mycket bra saker skulle alltså komma från det faktum att jag hittar ett band. Hur går jag till väga då? Jo, det finns en asbra hemsida som heter Gum Tree där man kan annonsera om i princip ALLT. Där har jag lagt ut en annons och fått en del respons, men ingenting som känns helt klockrent än. Men det borde inte vara omöjligt. Jag kan ändå tänka mig att spela ganska många olika sorters musik, men det är ganska viktigt att de andra inte är alltför gamla, inte såpass seriösa att de förväntar mig att kunna turnera, men inte heller för dåliga så att det blir tråkigt. Helst vill jag ju spela i ett mixat band, eller med bara killar också. Det är något i mig som är väldigt tveksamt till ett tjejband. Men jag ska försöka att inte vara så kräsen.
Jag har för övrigt trotsat mina komplex och alldeles för höga krav på mig själv och lagt ut en av mina låtar på youtube. Leta lite så hittar ni den.
Längtar galet mycket till min födelsedag då jag får träffa mina fina föräldrar och min fina Tara. Bara två veckor kvar nu! Jag har redan planerat dagen:
- Picknick i Regent's Park med hela släkten på eftermiddagen
- Billy Elliot-musikal på kvällen. Har aldrig varit på musikal och älskar Billy Elliot-filmen så det kommer bli fantastiskt!
- After Skool Club med Tara. Har rannsakat Londons nattliv och hittat den förmodligen coolaste indieklubben på lördagar.
Nu ska jag gå och se Toy Story 3 medan mina kompisar från skolan går ut. Ja é int' bitter!
Och just det! Jag är väldigt nyfiken på vilka de ~30 personer/dag är som läser min blogg. För nästan alla som jag frågar säger att de inte läst den... REVEAL YOURSELVES!
Känner att det inte är så stor mening med att skriva saker om ingen får läsa dem. Så postar första delen av mitt dokumenterade Helsingfors-äventyr. Fortsättning kommer om inspirationen rinner till någon gång, men chansen är större om jag får höra att någon vill läsa mer!
Det var de värsta dagarna, det var de bästa
På färjan över var stämningen inte på topp. Jag var redan sliten efter några dagar på en kompis landställe på Åland och en helg på Way Out West, och tanken på att sova ute i 4 nätter och leva på nudlar och burksoppa kändes inte speciellt tilltalande. Men önskan om att vara först var ändå större, att få organisera kön så att den blev precis så rättvis som den ska vara, om att få bli insläppt allra först i den gigantiska arenan och få välja precis den plats man vill stå på.
För mig är inte U2 ett band som jag bara kan gå in och ställa mig att titta på när konserten börjar. Kön är en nödvändig känslomässig uppladdning inför konserten. Det blir så mycket bättre, en sådan urladdning och ett sådant klimax, när man frusit och hungrat och levt utomhus i några dygn innan. Detta är säkert svårt för många att förstå, men så är det för mig, för oss. Att inte köa är inte ett alternativ.
Efter en natt på färjan tog vi oss iland och ombord på en spårvagn som tog oss till Olympiastadion. Nu började sökandet efter den bästa platsen att slå upp vårt camp. Vi försökte få tag på någon som jobbade med Show Security, som kunde upplysa oss om var folk vanligen köar. (I Göteborg förra året blev vi hänvisade till kullen ovanpå Bergakungens Sal-biografen.) Men de enda vi fick tag på var lokala säkerhetsvakter som inte ens visste vid vilken ingång insläppet skulle vara eller när Show Security skulle komma dit. Redan nu märkte vi även av språkbarriären. Jag hade, kanske lite självupptaget, förväntat mig att fler skulle kunna svenska, och de flesta pratade även väldigt knacklig engelska. Men efter ett varv runt stadion kunde vi konstatera att det inte fanns några andra köare, och bestämde oss för att slå oss ner på en passande gräsplätt och sätta upp några skyltar för att visa folk i rätt riktning.
Den första dagen och natten förflöt utan några större incidenter, förutom ett besök av tre ridande poliser. De upplyste oss om att det i Finland är förbjudet att campa på allmän plats, men vi lyckades förhandla oss fram till en tillåtelse till en väldigt lång picknick. Detta innebar alltså att vi fick köa - så länge vi inte satte upp tältet. Vi höll helt enkelt alla tummar för att det inte skulle börja regna. Under dagen efter, som alltså var en torsdag och dagen innan konserten, började det droppa in folk allt eftersom och jag som går igång lite på att organisera och fixa med saker blev mer och mer taggad ju fler siffror jag delade ut och ju fler namn jag skrev upp i mitt block. Vi körde med kösystemet som fungerat bra så många gånger, både när jag själv organiserat köer och när andra gjort det. Nummer på handen, alla namn i ett block och upprop var tredje-fjärde timme.
Vi får på eftermiddagen tillslut informationen att insläppet kommer ske på andra sidan av stadion, och vi flyttar kön som vid det laget bestod av runt 20 personer. Folk fortsätter att droppa in under dagen och kvällen och vid 11-tiden får vi äntligen kontakt med en Show Security-vakt som verkar vara den som kommer ha kommandot vid insläppet. Vi förklarar vårt system och hur vi skulle vilja att insläppet går till: de första hundra som köat längst blir insläppta först och får lite tid på sig att ta sina platser innan resten släpps på. Vi är även noga med att säga att vi vill ha hjälp med att se till att folk inte springer, utan går in, gärna på ett led med händerna på varandras axlar. Mitt strävansmål är insläppet till Coldplay på Stadion förra sommaren, då jag tågade in i spetsen av 300 sjungande personer som höll händerna på personen framförs axlar - ingen sprang, ingen fick panik, det var helt perfekt. Även om det märktes att kommunikationen med engelskan inte var helt enkel för vakten så verkade han förstå vad det handlade om och han sa till och med "we're gonna respect your system". Så vi gick ganska lugna och glada till mods och lade oss att sova i några timmar.
